Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 november 1869, sida 1

illbragt etthundra år i paradiset, och han sick in i en bigtstol. Först kommer en tackars qvinna, som inte anade hvem som ar der. Hon berättar sina sorger, henses man tillbringar sitt lif på krogarne. — Var tröst, min dotter, säger helgonet, — hårdt arbete skall afhjelpa det. Samma natt brände hennes hus, men mannen nödgades arbeta hårdt för sitt lifsuppehälle, och det kurerade honom. En annan oeklagar, att hennes man spelar dag och natt. Helgonet lofvar att äfven hjelpa henne, och samma afton sätter mannen sin sård på spel samt förlorar, och nu måste också han arbeta för sitt bröd och spelar inte mera. Men en kommer och säger att hennes hjerta är nära att brista, emedan hennes man är en girigbuk, som heldre skulle se henne dö af svält än betala för ett bröd. — Ack, säger helgonet, — för dig, min stackars dotter, kan jag ingenting göra, ty jag vet ingenting som kan fördrifva girigheten ur menniskans hjerta. Således finner herrn att jag har rätt, slutade den gamla bearnesiskan. — Lebrun tänker således på ett nytt anfall. Men under hvad förevändning? sade Gavarnie, till hälften för sig sjelf. — Förevändning, herre! Har herrn inte hört talas om den sjuke vargen, som gjorde ett heligt löfte att inte äta kött från Septuagesima till Påsk? Under denna tid mötte han ett fett får. — Gud hjelpe er, madame lax, sade han. — Jag är ingen lax, se på mina horn, nådig herr varg. — Jag ser inga horn, sade vargen och blundade, — mig förefaller ni som en lax; men om ni är ett får, så är fårkött inte så fin mat som lax, och således bryter jag inte mitt löfte om återhållsamhet, ifall jag