Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 november 1869, sida 2

är så, är det fråga om att sända Lebrun i stället; — det sinns många, som gerna skulle vilja se honom borta från Ibarraye. En gång mellan hans fingrar krossas man som en nöt. — Dessa äro således den nya ordninsens representanter; — Lebrun och hans likar, anmärkte Marcelle. — Gud, hvad betyder detta buller? afbröt madame de Lestrelle, då hon hörde tunga fjät och högljudda röster från det angränsande rummet, der herr de Lestrelle befann sig. — Gavarnie! Men han hade redan skyndat ut, åtföljd af Marcelle, och madame de Lestrelle, som var för mycket uppskrämd att stanna qvar, lade efter dem, ätföljd af Catherine, som mumlade: — Kan inte den kanaljen låta gubben dö i fred? Ah, mäster Lebrun, du räf, detta är någon af dina konster; om jag hade dig i mitt kök, skulle jag serna vända spettet, om du stektes der! De funno herr de Lestrelle stående och darrande af sinnesrörelse, medan Lebrun och några af hans följeslagare oförskämdt riktade frågor till honom. Lebrun, ännu nalt och med ett uttryck af giftigt hat i itt gråbleka ansigte, sade just som de inrädde: — I kraft af min myndighet uppnanar jag er att besvara mina frågor; säg ss ert namn och ålder, så att jag kan ippskrifva det i mitt register. — Jag är ännu ej så gammal, att jag nte kan kasta en oförskämd dräng ut genom fönstret, svarade herr de Lestrelle, som slutligen återvann talförmågan. — Din skurk, med hvad rätt frågar du mig? TALAN