Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 november 1869, sida 2

öteborg d. 22 November. Många Sveriges industriidkare hafva nu börjat vända sina blickar för afsättning af sina produkter till Ryssland. Någon synnerlig framgång af bemödandena i denna riktning lärer man dock ännu icke hafva rönt. Öch en af de väsentliga anledningarne dertill lärer ligga uti de stora dimensioner, hvarom det blir fråga, så snart det gäller affärer med ett stort land. Så utbjuder t. ex. en svensk verkstad landtbruksredskap till Ryssland. (Vi anföra ett exempel hemtadt ur verkligheten.) Profverna godkännas och köpmannen begär 20 å 30,000 spadar inom en månad eller två. Men detta är mer än hvad verkstaden kan åstadkomma på ett helt år. Sammalunda ock med andra jerneffekter. Så beställer en fabrikant af hästskor i Petersburg några tusen centner af en viss jernsort för sitt behof, men beställningen är för stor och blir derföre ej antagen. Utvägen att åstadkomma densamma genom en förening af flera jernverk vill man ej begagna, emedan, heter det, man vill lemna blott af sin egen stämpel. Det är ögonskenligt, att om våra tillverkningar skola kunna afsättas på de stora marknaderna, måste de myckot utvidga sina dimensioner, hvilket naturligtvis ej kan ske med mindre fabrikanterna tillegna sig samma mekaniska hjelpmedel som andra länder, hvartill derjemte måste komma förbättrade kommunikationer. Ty endast härigenom kan man vinna äfven det andra vilkoret för afsättning af våra alster: lägre priser. Detta blir, det inses lätt, omöjligt för t. ex. vår jernhandtering, så länge man först måste ur skogarne med hästar eller oxar framsläpa kolen, vidare malmerna, så tackjernstackorna, för att slutligen på samma sätt transportera stångjernet till lastageplats.