Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 november 1869, sida 1

UTRIKES. FRANKRIKE. Det manifest, som venstern den 15 dennes offentliggjort, lyder ordagrannt sålunda : Undertecknade, deputerade af venstern, ha i Juli månad detta år ansett sig vara förpligtade att framhärda i sin tillbakadragenhet för att icke störa verkningarne af den interpellation, som 116 af deras kolleger gjort. Nu, sedan ett långt och olagligt interregnum forefunnits, åligger det dem att närmare beteckna rättesnöret för deras blifvande handlingssätt för att hinna det mål, som de alltid efterstratvat, nemligen: landets regering genom nationen sjelf för och genom friheten. Dessa enkla ord antyda den oundvikliga omgestaltning, hvilken ensamt kan betrygga Fraukrikes lugn, vältärd och storhet. Nödvändigbeten af denna förändring pås tvingar sig för hvarje dag all mer och mer det allmänna medvetandet, och detta genom töreliggande fakta, genom diskussionens frihet och sanningens makt. Det är också till dessa vapen, som undertecknade taga sin tillflykt, och de skola ej tillgripa några andra, såvida icke makten vill försöka att fräntaga dem ordet; men de halva, understödda af sina medborgares bifall, den fasta förhoppningen att på fredlig vig se de förärdri förverkligade, som den allmänna meningen e. ag påyrkar. De sednaste valen hatva ådagalagt, nationen oåterkalleligt brutit med den personliga regeringen. Mot denna vilja ställer den personliga regeringen sitt motstånd, hvilket -till hvad pris som helst — måste brytas. Undertecknades första omsorg skall derföre vara att nedlägga en interpellation med motiverad dagordning angående det uppskof af lagstiftande församlingens inkallande, som icke kan rättfärdigas. Tack vare skarpsinnigheten hos hufvudstadens befolkning, har detta uppskof icke ledt till några gatuoroligheter. Regeringen, som frivilligt trotsat denna förskräckliga eventualitet, har begått en handling. öfver hvilken undertecknade äro beslutna att fordra sträng räkenskap; tillika skola de fordra en lag, som gör lagstiftande församlingen till absolut herre öfve. rättigheten till församlingens ajournering. De måste än vidare nedlägga en interpellation öfver de sednaste oroligheterna i Paris, sör hvilka vissa delar ef hufrudstaden i Juni månad voro skådeplatsen. Amnestien har plötsligen gjort slut på pröfningen af den på ett så oroande sätt uppgifna sammansvärjningen, men detta bör icke förhindra, att det blir klart angående dessa beklagansvärda scener, i hvilka myndigheternas roller ännu äro omgifna af mörker. Utom de interpellationer, som undertecknade skola ställa till regeringen och underkasta lagstiftande församlingens dom, hatva da deputerade rättighet till initiativer och kunna genom lagförslager väcka fråga om reformer, som Synas dem nödvändiga. Det första at dessa förslager ingår sjelfva valet till lagstittande församlingen. Ett regelmässigt framåtskridande är icke att vänta utan grundliga förändringar i denna hufvudpunkt. Regeringen kan icke längre få behålla rättigheten ut bestämma och förändra valdistrikten, hvilken rättighet blifvit så skandalöst missbrukad. En sålan rättighet tillkommer endast lagstiftaren. Valet nåste frigöras från den föregående eden och mynligheternas mellankomst. och dervid måste muni:ipalauktoriteterna vara fullkomligt oberoende. I lenna punkt äro alla opartiska medborgare eniga. Undertecknade lyda endast den allmänna önskan, lå de fordra, att mairerna skola väljas enligt en ag, som i detta afseende önskas, samt att Paris och Lyon ånyo ställas under den allmänna rätten. Samtidigt måste municipalmyndigheternas handingsfrihet betryggas och frigöras från ett förmynlerskap, som förlamar dem. Valoch municipalfribeterna skulle emellertid förblifva overksamma, om de odrägliga privilegier, som skydda statens tjenstemän; bibehållas. Äfven häruti är den allmänna opinionen fast, och undertecknade skola inlemna förslag om alskaffandet af art. 75 i för attningen af år VIII, hvilket afskaffande skulle vara en rättvis, endast alltför sent åstadkommen förändring. Detsamma gäller om militärlagens a!skaffande. Denna lag, som på samma gaug hotar treden och friheten, utarmar landet, ber de de dess bästa resurser. Denna lag måste s och lemna plats for ett system, som bevaj tionen till försvar at sitt land och sin fria f ning. Såsom följd af ett sådant system måste de bero på nationens vilja att förklara krig. Enligt undertecknades öfvertygelse äro dessa reformer lifs2