Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 november 1869, sida 2

Enligt vårt sörmenande, kan ingen tryckI frihet finnas under sådana förutsättningar, som D. N:r uppställt. Ty friheten innebär, att ansvaret för öfverträdelser coh brott skola drabba den skyldige, men ingen annan. Der en lagbrytare kan öfverflytta ansvaret på en annan, der är icke frihet, utan rättslöshet. Lyckligtvis är detta icke förhållandet beträffande försattareansvaret enligt namnsedel. Tryckfrihetsförordningen säger nemligen uttryckligen: Töorfdtevs— han och ingen annan — skall tillställa boktryckaren en förseglad sedel innehållande hans (författarens) namn och bemvist. ,, Dessa uppgifters riktighet skall vara styrkt af tvenne på orten välkända, svenska medborgare, hvilka i händelse af ätal, stå författareansvaret, bland annat ..derest författarens namn och hemvist befinnas oriktigt uppgifna. Detta vittnesintyg får således ej innehålla, att br N. N. uppgifvil sig vara författaren, utan att han är författaren. Åtminstone hafva icke vi, såsom boktryckare, godkänt en annorlunda formulerad namnsedels-attest, och vi tillråda hvarje boktryckare att iakttaga samma sörsigtighet. Att ur föreskrifterna om namnsedeln söka utfinna ett försvar för oriktig uppgift rörande utgifvare af periodisk skrift, låter alltså icke göra sig med framgång. En tidningsutgifvares rätt att öfverlåta bladets utgifvande åt en annan, med bibehållande af ansvarigheten för sig sjelf, är en ingalunda gifven, utan ganska tristig sak. Tryckfrihetsförordningen förutsätter på slera ställen utgifzarens personliga delaktighet uti de ifrågavarande förrättningarne, men under alla förhållanden måste man väl medgifva, att förordningen aldrig kunnat med utgifvare afse en person, som år helt och kållet främmande för allt bestyr med en tidnings utgifvande. Kan det styrkas, att ett sådant förhållande eger rum; kan det tillika styrkas, att den rätte utgifvaren är en annan person än den, som gjort anmälan och erhållit tillståndsbeviset, då hemfaller, enligt vårt förmenande, saken under domstols pröfning. Deremot betvifla vi, att en verklig utgifvare förverkat denna sin egenskap, derigenom att Lan blifvit för längre eller kortare tid dömd till fingelse, vare sig med eller utan straffarbete, n. b. för tryckfrihetsbrott. Saken är åtminstone tvistig, och bör sålunda komma under domstols ompröfming. D. N:rs vidare påstående, att dansvaringssystemet ej kan afskaffas, utan tryckfrihetens upphäfvandet — är en så orimlig sats, att derom ej behölver sägas något annat än att i så fall tryckfrihet ej skulle finnas vare sig i Amerika, England eller annorstädes, i hvilka länder vårt ansvaringssystem är alldeles okändt, likasom det ock inför främlingen, som derom erhåller kunskap, betraktas såsom en skyhög absurditet. Hade åter D. N:r sagt, att opphät vandet af detta missbruk bör ställas i sa manhang med upphäfvandet af en mängd verkliga tryckteångs-bestämmelser i vår s. k. tryckfrihets-förordning, så hade det legat sanning i påståendet. Sålänge nemligen denna lag är sådan den är; så länge den stämplar såsom brott hvad som icke är brott, samt innehåller orimligt höga straffbestämmelser, utsättande ett tidningsföretag för qvarstadsbeläggandets godtycke 0. 8. v., så länge är denna lag icke ett skydd för friheten, utan ett öfver densamma hängaude damoklessvärd. Men så kortsynte äro många tryckfrihetens vänner, att de utbasuna önskan att borttaga detta svärd såsom ett — ,, attentat mot tryckfriheten. Deana kortsynthet skulle kunna, under en reaktionär tid, komma att stå oss ganska dyrt. Svenska fartyg i inländsk fart i Norge, Under denna rubrik tager Ber