Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 november 1869, sida 2

skulle ingen olycka hafva drabbat dem. — Min engel, det är ej värdt att vidare derom, brukade hon säga; — jag ser som jag säger dig, men, som maran uttrycker sig, — du följer din Marcelle visste åtminstone att a delen af hennes påstående var nting visade bättre samhällets n det sitt, hvarpå familjerna och vänskapsförbindelser s, som under flera slägtförtrolliga med de Lestrelles, hade hel och hållett dragit sig tillbaka; de ömmaste band voro nära att brista vid a tid, och de, som dagligen hade it tillsammans under åratal, åtskiljdes ormen för att aldrig mera träffas. Det var sorgliga, smärtsamma dagar, men Marcelles vanliga min af matt trötthet hade försvunnit, hennes blick uttryckte en lycka, likasom hade någon dold glädje utvecklat sig i hennes hjerta, och hon samt Gavarnie egnade sig helt och hållet åt att förströ och uppmuntra hennes föräldrar med en tyst uppfattning at hvarandras taktik, och bandet dem emellan stärktes ar delade förhoppningar, farhågor och tankRar. Emedan baåda nu undveko att tala om politik, så att ej något ord kunde nå och oroa herr de Lestrelle, hon ej Imen vidt deras åsigter började skiljas, ty som qvinna kunde hon ej se utöfver brotten ar denna revolution, af hvilken hon hade väntat så mycket, hon hade person1 blifvit sårad deraf och hatade att sig, huru varmt hon en gång tt på folkets sida. Gavarnie fann äfven gäch sk. men ehuru han bekladessa sy aom befläckade den nya ord ingens lÅrå betraktade 0 Å