.För vår del hafva vi redan uttalat såsom grundsats, att embete ej bör betraktas sdsom egendom, hvilket tyvärr alltför ögonskenligen är händelsen. Embetsmäns oafsättlighet anses vara en förträliig princip, men om den skall kunna bibehållas, erfordras detill en mycket större kraftutve g hos regeringen. Den tolerans, som fördrage antal embetsmän anse embetet såsom bis det öfrerscende, som benäget blundar för eml mäns felsteg, så länge de ej blitvit inför do åtalade, än t de äro allmänt bekanta, ökar hvarken regeringens anseende eller srämjar embetsmännens välförstådda bästa. Undernuvarande system kan en embetsman bedraga sina närmaste anhöriga, förskingra förmyndaremedel. göra en skamlig cession och allt detta oaktadt behålla sin kongliga fullmakt och med högburet hufvud under tjensteutöfningen stå i berö ing med konur. gens rådgifvare. Det är under dessa förhållanden som vi päyrkat upphörandet af embetsmäns rätt att till kreditorer pant sörskrifva lönen för det ännu i statens tjenst ogjorda arbetet. Det är af dessa anledningar och många flera, som vi drista uttala den åsigt, att konglig fu D borde anses förrertfad, då dom fullit i embetsmans honkurs. Om ej införsel i lön uppmuntrade till vigilans och itall ej embetsmän ostraffadt kunde göra konkurs, så skulle grundsatsen ,.en man och en syssla rätt snart kunna göras gällande.