Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 november 1869, sida 3

tagligt är, att dessa millioner bamna i kapitalister. nas fickor som att de hufvudsakligen länsas wu landtmännens; ty äfven om det vore en förmån at odla hvitbetor till de låga priser, som nu bjudas så blir det dock endast stadsjorden och några dertill gränsande egendomar, som kunna draga fördel deraf, helst med säkerhet antagas kan att sockerfabrikerna, med högst få undantag, endast komma att anläggas invid städerna. De nu som genom ett trollslag upptäckte och utbasunade stora fördelarne af hvitbetsodling kuuna likväl icke gerna annat än väcka misstro till uppgifterna derom; och nekas kan ej heller, att det ligger on stark maning till försigtighet i de föreskrilna vilkoren: att hvitbetsodlaren icke allenast skall binda sig sör hela 15 år, utan äfven lemna garanti derför genom inteckningar. Trodde agitatorerne sjelfva på de fördelar å hyitbetsodlarnes sida, som de utmåla, så behöfde dc ej sätta i fråga do nämnde vilkoron, hvilka under on så lång tid utan tvifvel komma att mediöra ota obehag och förluster. IlIvilka garantier lemna i öfrigt sockerbrulsholagen att de å deras sida skol a uppfylla sina ataganden under den långa tiden? Kunde det icke bland mycket annat lätt hända, att när premierna upphöra aktieegarne upptäcka ett fördelaktigare talt för användandet af sina kapitaler och att af sådan anledning sockerkokeriernahelt simpelt nedläggas? Eller ock att de upptäcka nya växter och latvar som voro ännu rikare på socker samt andra utomordentliga beständsdeler till — höjande af Jordbruket och nationalförmögenheten. Sedan förestående var nedskrifvet, ankommo n:ris 216 och 219 af Handelstidningen, de daktionen ifrigt tager privatbankerna i för. Nekas kan ej heller att om dem kan sägas mån goda saker, och det gör ju t. o. m. Öresunds sten. Afven jordbrukarne kunna om dem så de äro de bästa låncinrättningar vi ha, liksom Lenngren yttrade om den att det är den b gen annan ha. Att jordbrukarne anlita privatbankerna — skedde det ock i ännu större utsträckning än hvad red:n så rundligt antager — bevisar likväl icke att de ro forträfsliga och tillfredsställande lånceanstalter ör dessa näringsidkare. Tvertom är det bevis på, att det står rätt illa till, då de nödsakas till sådan höjd anlita banker, der i lyckligaste full, efter flera månaders väntan, korta lån erhållas mot en kostnad, som aftare öfver-än under iger 12 procent. Afven de s. k. procentarne anlitas, ty r, ganska mycket, och äfven om dem kan sågas det goda, att de frälsat mången från ruin, ehuru deras penningar stå låntagaren oftare öfver än under 50 procent i ränta och provisioner; men icke bör det förundra att jordbrukaren bek sig öfver dylika penninginrättningar och vi något bättre i den vägen. något godt derutinnan är likväl att erhålla natt godt år; ty hvars och ens behlof bebjertas och utdelas så olika på de skiljda hållen. Af det der varm. intresset, hvarmed jordbruket under scdnare tider omfattats i nämde afseende ba dess kare dock fått nog så länge. Hvad de icke fått, men behöfva och begära, ä rättvisa. Och rätt är det icke att penningen genom konstlade medel drages till vissa delar af statskroppen. Beredes dess cirkulation nya vägar åt ett häll. så bör äfren så ske åt de andra, eljest begås oråttisa och statskroppens tillstånd blir ej sundt. Som det nu är måste Jordbruket, för att få något penningar med, söka dem på långa omvägar, med mycket besrar och stora kostnader. Det är alltså nödvändigt att jordbruket får sina egna låncinrättningar ut på landet. Staten understödjer alla betydligare näring åne:onder, och äfven jordbruket har fått sin lilla indel. nemligen allmänna diskohttonden-. Om lena fond ökas med tillgångliga medel, så att less belopp, efter beräkning af folkmängden, motvarar hvad andra näringar åtnjuta, och medlen tlemnas i form af lån till folklanker på landet, å kunde jordbruk et erhålla goda och tidsenliga ineivrättningar oclh staten eller riksbanken antaggen 30 procent högre afkastning på sina medel, tan att iga naringar och intressen på något itt förnärmades. Om dylika folkb:anker, me och med bejäningsrätt i nämnde nd efter nrådets folkmängd och aktiekapitalets storlel, rättades för mimdre distrikt af ett härad eller anske ännu bättre ett pastorat, der de j uteupp1. ga POga: fru jemmerdal vi bo uti, ästa verld vi ega, eftersom vi inha Lättare än att ernå ån r med solidar ansvariglor emlamdet af befintliga mindre kap äfven ingerade som sparbanker; så skulle der ed all säkerhet blifva ofantligt välgörande i sla tscenden. Och utan tvi vel skulle de äfven komIa at väl förlikas med privatbankern hå, attre än något annat bidraga till släc let ar en aptit, som tros ha benägenhet fö nita pp en., — sböratsatt att privatbanks-intr står il alt äta ut jordegarnes hypote ningar, hvill vilka uäppel em, SOM Vv de band på de ITomme jem ti-aktiebole sa varit särdeles cagneliga, och 1 ct eu höjts några andra Islanderr. pin t riktade mot de intressen, hyvili. 8 verksamhet. e lolkbanker äfven intecknins till stånd på landet, så ble e ringa del ath Som upprepar satsen ,.om ett godt roret iör allt landets nåri : r icke förbise att detta vilkor till stor de Sas af jordens hätdoch växtkraft, likas tta betingas ar möjligheten att åtkomma pital utan för stora kostnader och bosvir n, 4 idbrukarnes behor en ick Den, — — — — — — AP 2