Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 november 1869, sida 2

stund, medan han tänkte på den förflutna natten och hans qvalfulla efterforskningar, och hon darrade vid tanken på Veroniques sorg; men ehuru hennes mod tycktes sjunka, tänkte hon ej på att undandraga sig sin smärtsamma pligt. Marcelle var modig endast i sin ömhet, likt en sann qvinna. Slutligen sade hon: — IIar ni varit uppe vid slottet sedan i natt? — Endast för ett ögonblick. Jag ville se om någon hade besökt det vestra tornet i dag. Allt var så som vi lemnade det; och så länge som Lebrun ligger på sjukbädden, är det ingen fara. Han måtte ha fått en aning om gömstället. — Återstår något af huset? — Några väggar, lemningarno af ett golf och några skorstenar. Madame de Lestrelles katt jamade sorgset öfver ruinerna. — Då är det en större ruin än det gamla slottet på kullen. Huru ledsen man skulle vara öfver all denna förstöring, om man ej hade något ännu värre att sörja öfver. — Endast en cagot! tänkte Gavarnie; derefter sade han högt: — Ni tycktes veta ätt madame de Leslrelle var i säkerhet, lå jag träffade er? — O, jag visste att ni aldrig skulle emna henne förrän hon var i säkerhet. ir åsyn sade mig det. — Vill ni säga mig hvarför ni öfvergaf; len plats, der jag lemnade er? — Jag hörde Lebruns röst; jag visste tt hans bloss skulle falla på min hvita trägt och förråda oss, så att mammas nda räddning tycktes vara att lemna! enne, och derefter kunde jag ej se någon nnan tillflykt än tornet. å