Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 november 1869, sida 2

utför trappan, medan en annan röst frågade hvarför Lebrun hade haft så brådtom dit upp! En at de öfriga svarade med ett skratt: — , Fråga honom, men det dröjer innan han kan svara er, och derefter blef allt tyst. Marcelle andades åter, men snart blef denna tystnad så olidlig, att hon öppnade dörren och yttrade sakta Bernadous namn. Intet svar följde, och ingen fanns i förstugan. Hon väntade och hoppades att han skulle återkomma, men allt fortfor att vara tyst, äfven lågorna syntes aftaga, och en grå, kylig gryning började visa sig på himlen. Under hela sin lefnad bibehöll Marcelle intrycket af dessa timmar, hvarunder hon stod ensam, genomkyld och darrande för sin moders samt Gavarnies öde. Hon började frukta för den stackars cagotens öde, men vågade ej lemna sin tillflyktsort. Under flera veckor derefter vaknade hon alltjemt vid denna timma och darrade af fasa; och aldrig sedermera betraktade hon frivilligt den gryende dagningen. Hon vänade länge med tilltagande ångest, öfverygad att någon olycka hade händt Bernadou, och slutligen vågade hon sig ned ill tornets fot. Hon stod i den låga dörröppningen, då Gavarnie och abbå Bergörat skyndade fram ill henne. Efter långvariga efterforskninsar hade de träffats, och bådas ansigten uttryckte att de hade misslyckats. Gavarnies ansigte visade en sådan ångest, ut kyrkoherden utropade ofrivilligt: — Gud hjelpe er, min stackars vän! — Och de två männen, som hitintills hade känt motvilja för hvarandra, tryckte hvarmdras händer för ett ögonblick och gingo lerefter tysta, sida vid sida, ty ingendera