Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 november 1869, sida 2

stund kände mannen, ehuru cagot, sin öfverlägsna styrka samt tog omedvetet kommandot. — Madame, det är säkrare som jag siger. Herr grefven anförtrodde guldet åt mig, då han lät mig hjelpa till att gömma det här; han visste att jag skulle känna mig ansvarig derför, och nu har jag också er här. Stäng väl till dörren! Och derefter gick han ut, tillslöt den bakom sig och ställde sig vid det öfversta trappsteget, med den trogna tillgifvenhet, som ingaf honom mod. Den bekanta rösten, Bernadous vördnadsfulla sätt och medvetandet att ega en beskyddare i närheten återställde Marcelle till sig sjelf. Hon steg upp, stängde dörren, såsom han hade tillrådt henne, och lutade sig derefter mot fönsterkarmen, ty lågorna hade upphört att sticka in sina långa tungor, sedan de hade förtärt tornets gröna mantel och endast qvarlemnat några svartnade grenar, som sutto för tätt intill muren för att kunna uppbrännas. Några ögonblicks lugn följde, men derefter hördes steg, som nalkades uppför trapporna; ett utrop följde, ett skri efter hjelp, och derefter ett tungt fall. Nedifrån framträngde ett förvirradt sorl af skri och skratt, midt ibland hvilket en röst ropade, synbarligen hänsyftande på Lebruns ocker: — ,Cagoten har betalt våra skulder med ränta och allt, — nu skall han betala sin egen, och åtskilliga personer tycktes stiga uppför trapporna; ett skott och ljudet af en strid hördes. Den stängda dörren skakades bättigt, men då den ej gaf vika, förklarade en af männen att det ej var värdt att bryta upp den, och de gingo åter