Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 november 1869, sida 2

— Död! sade Marcelle ännu förvirrad och med ett sådant uttryck af fasa, att Bernadou slog sig för pannan och utropade: — IHvilken galning jag är, som skrämmer er så! Han är i säkerhet, så vidt jag vet; jag tänkte bara när jag såg er. — — Jag kom hit för att se efter om pengarne äro i säkerhet, der vi dolde dem; herr grefven var så orolig för dem, och troligtvis kom ni hit i samma afsigt. Ja, ingen har upptäckt gömstället. Men någon kan komma änvnu; det var inte för roskull som den fördömde skurken Jean Lebrun ställt till allt det här. Kanske någon spion har sagt honom, oaktadt vår försigtighet, att ni och herr grefven och jag hade varit i tornet den der natten. Ni skall stinga dörren, madame, jag skall ställa mig utanför, och om någon kommer, skull jag ta emot nonom. — Men ni, min stackars Bernadou! De kunna mörda er! — Eu man kan försvara den trånga trap; pan mot ett dussin, madame. — Nej, nej, stanna hos mig, sade Marcelle bedjande. : Cagoten, som var van att lyda henne blindt, hejdade sig, men i denna farans sm er mA Ar AA