Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 november 1869, sida 2

bana, men — jag säger det lika öppet, som jag känner och tänker det, — utan att d finna någon anledning, aldraminst från stadens sida, hvarigenom jag kunnat förverka för det. Jag säger ,aldra minst från stadens s emedan jag, äfven med risk att förlora medkamraters förtroende vid riksdagen, efter bästa förmåga arbetade — och måste arbeta — för sådana ortintrossen. som Östra stambanan, Kinda kanal, äfvensom för anslag till Domkyrkan, ortintressen, som os med framtvinga partiella partibi i stri och sönderslitande för de eger 3 princip Under hand erfor jag dock de anmärkni man riktade mot mig. Sålunda anmärkte att jag, i stället för att bekämpa privatlstemet, franska traktaten och tullfrihetside allmänhet, tvärtom gi dem. Från enstaka tb gick man till och med ända derbän — iman skulle knappast kunna tro det, — att ogilla ådagalagda bemödanden för Östra stambanans fullbordande, enär man befarade att staden derigenom le komma att — icke vinna — utan lida. förberedande valmöte dagarne före ri valet, hvarvid ett talrikt antal st rande de borgerliga yrkena, tillsti hölls af ord lesvoro, fra anden näringarnes mindre gynnsamma belägenhet, hvartill orsaken ansågs ligaa i sednare riksdagsåtgöranden, hvadan man nu till riksdagsombud borde utse en man, som på ett framgångsfullt sätt förde deras talan. Sådana voro i allmänhet de tänkesätt, som man och man emellan dominerade situationen inom d medborgarklass, som unc öregående åren trocndefullt egnat mig sina af framåtskridande, utan tillb skap — gjorde sig således här g motståndare till mig skulle junkturen och äfven tryck i sakens natur. Ifrån det första ögon allmänna förtroen aktligen ej ens ku för 7. då ifrån mma i f. föll natur i mannaxalet, tillämnade a Östgöta Co didater, hvarom man förs ville jag dermed gifva offentligt vid hand att jag ej uppställde mig bland dem. Min öå gelse är, att hvarje samvetsgrann och rätts man tillvägagått på alldeles enahanda sätt. För min del kunde jag ej handla annorlunda. YValets utgång är allmänt bekant. Efter de tänsesätt, som det för närvarande synas vara förherrde iuom staden, torde valet icke kunna faila på lämpligare person, än som skett. Herr rådman Lönnberg är en utpreglad, redbar och fast k ter, juridiskt bildad och eriaren, samt ledd af praktiska vyer. I öfverensstämmelse härmed hastade jag äfven att, så snart valresultatet blef bekant, offentligt lyckönska såväl den nye representanten som staden i allmänhet till detsamma. säsom varande, efter min uppfattning, ömsesidigt lyckligt. Utan allt förblommerande har jag här öppet och enkelt redo jort för förhållandena. Sådana äro de, ej annorlunda. Mig förefaller intet i allt detta nedsättande, vare sig för stadens ralmän eller för mig. Staden afgaf sina tänkesätt med valsedela i urnan, jag följde operationen för egen rakning fullkomligt likgiltig. Det härda kunde möjligen vara, att tilltälle ej gafs mig att afäga mig förtroendet. Men dervid får väl en offentlig man ej serdeles fästa sig. Han får nog vänja sig vid värre än så. Skulle jag ha hdit något ,,nederlag eller känna någon ,,djup förödmjulke!se, bärflöte det v serligen ej från sjelfva valresultatet, utan fast heldre helt enkelt från det nu ådagalagda fö landet, att jag under loppet af hela min riks mannaverksamhet påtagligen måst ha misstagit mig om stadens tänkesätt. Hade jag derom förr haft kännedom, såsom jag nu har, skulle jag genast undanbedt mig representantförtroendet. Det ligger icke i min natur, det må förlåtas mig, att representera tänkesätt, som jag ej delar. Visserligen är det föröi 2 ställelse, som jag blickar tillbaka och dervid kan inregistrera i mitt album åtminstone några bemödanden till förmån för representationsfö f 1865; långt derifrän dock att jag i denna förändring ser ,slutpunkten för Sveriges politiska utveckling, utan ser jag fastheldre deri det förnär sta och vigtigaste uppslaget för framtiden. För hvar och en, som i någon mån t min offentliga verksamhet, vare sig som riksdagsma såsom publicist, — och icke uppsåtligt vill förvr da verkliga fakta, i handling och ord, — ligger detta tvifvelsutan i den klaraste dag. Hädanefter såsom hittills skall jag också bemöda mig om att, utan att alltför mycket missledas af ytterligheterna, gå vägen framåt, — fortfarande ledd af kärlek till fosterlandet samt af hängifvenhet för tidsenliga samhällsbehof. Klostret kommer, då det kommer: grafren. Denna förklaring har blifvit afgifven, visserligen föranledd af tidningen Fäderneslandet, men icke till densamma. Mig är det alltiör väl bekant, att hvilken förklaring jag i så fell än afgåfve, vore det förspilld möda. Deremot har jag adresserat denna förklaring till Östg. Correspondentens egna, resp. läsare. Inför dem har jag ett stort behof att framstå sådan jag är, icke annorlunda. Det ligger icke ,,högmod , utan ödmjukhet. Linköping d. 12 Nov. 1569. C. F. Ridderstad. Tidningen ,Fäderneslandet anser de qvalifikationer, som grundlagen fordrar af en tidningsutgifvare, vara ,,endast och allenast af moralisk natur. Då förstår man ock, hvarför den verklige utgifvaren, bok