Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 november 1869, sida 2

kunde uppmuntra den andre med någo hopp, och presten insåg att han ej hade ord för ett sådant själlstillstånd, som Gavarnies nuvarande. Under sin vandring framåt kommo de till tornet och sågo framför sig den unga flickan, som de förgäfves hade sökt under natten. Hon hörde Gavarnies utrop a! passionerad kärlek och. tacksamhet och såg hans ansigtsuttryck öfvergå från den bittraste smärta till hänryckning, och efteråt erinrade hon sig tydligt detta; men vid detta tillfälle hade hon blott en tanke, och den var hvarken för honom eller henne sjelf. Vid hennes fötter låg cagoten, dödligt sårad, mållös och orörlig; endast hans blick var fast riktad mot hennes ansigte, då hon stod bredvid honom och sade: — Se här, herr kyrkoherde. Han har dött för att försvara mig. Ett matt leende, ett uttryck af tacksam tillgifvenhet, flög öfver Bernadous ansigte; kyrkoherden knäföll hastigt bredvid honom och gaf honom absolution, medan han höll ett litet krucifix framför honom. Han glömde alla sina fördomar och såg framför sig endast en döende kristen; men de allvarliga, blå ögonen, som hade blickat från Marcelle till Gavarnie, likasom för att öfvertyga sig att hon nu befann sig under ett säkert beskydd, hade redan blifvit dunkla; en rysning skakade hans lemmar — ett djupt andetag följde — och Bernadou låg död framför dem. — För mig! För mig! utbrast Marcelle, och med en hastig rörelse knäföll hon samt kysste cagotens hand. — Ledsaga mig nu till min mor! sade hon derefter, i det hon steg upp och vände