Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 november 1869, sida 3

Irift i sina yttranden om teaterns bety-,5å lelse, såsom t. ex. då han säger, act denna ir samfundslifvets trogna spegel. Denipe svervigt, som den skabrösa dramatiken ske agit på sednare tider, skulle, om dettajna påstående finge tagas bokstafligt, vittna m ett moraliskt förfall inom hela det so ranska samhället, som måste komma oss sic utt förtvifla om dess räddning. Att för-jin lållandena äro vida bättre i Frankrike, i) in man skulle kunna sluta af förf:s ord, he vittna de utländningar, hvilka haft till-jer älle att längre och lugnare studera dem, be in den vanlige turisten, som oftast kommer i beröring just med de samhällselenenter, hvilka äro egnade att ingifva de nest nedslående föreställningar om den se stora nationen. Första artikeln afhandlar teaterns ställning till styrelsen, hufvudstadsoch lands-ne ortsteatrarne, betraktade såsom ett flertal, y och de inre sceniska förhållandena öfverhufvad — den för den franska hufvudstaden karakteristiska claquen icke minst. Sedan kommer i andra kapitlet en speciell. skildring af de mera betydande bland desui parisiska tealrarne och en historik öfver vi deras antecedentia. Särskild uppmärksamhet förtjena meddelandena om den egen-i domliga organisationen af ,, Comedie francaise och de märkliga privilegier, som m medlemmarne af denna sceniskt-aristokratiska institulion ännu åtnjuta. I sjerde kapitlet karakteriseras de förnämste nass lefvande skådespelarne äfvensom de, hvilbi ka, charu bortgångna till hemmets eller a grafvens hvila, kunna sägas ha tillhört dep teatraliska period, som här behandlas. 3 Naturligtvis får försen då tillfälle att visa so hvari Rachels storhet bestod, och han gör det på ett sätt, som röjer finheten i hans j kritik. Intressant är för öfrigt sramhål-ji landet af gränslinierna i afseende på rikt-åt ningen mellan de olika teatrarnes sujett-,! personaler. i ; I det fjerde kapitlet talar han om förg fattarnes eganderätt, det sätt, hvarpå la-u gen söker Detrygga den och förhållandena 5 mellan dem och teaterdirektörerna, med särskildt afseende på honoreringen, och de förres rätt att öfvervaka pjesernas inöfvande och uppförande. I femte kapitlet framställes det andra kejsardömets drama i allmänhet efter en kort historik öfver der närmast föregående periodernas. För den y grofva naturalism och upprörande immo nh ralitet, som tryckt sin prägel på de fles a af de begge sista decenniernas dramatiska 3 skapelser, ger förf. ytterst det kejserliga n enväldet skulden, derför att det tillintetgjort tänkesättens lyftning och den ädla T hänförelsen, derför att hämmande skran-4 kor rest sig på alla sidor för andens fria 1 rörelser och ungdomens ärelystnad ej kun-1 nat eggas af dessa höga värdigheter, som ; icke åmjöto nationens sympatier. Han an-4 ser nemligen, att krafter, känslor och sträf-y vanden Vänåt sig, af dessa anledningar, från de allmänna intressena åt helt andra ! häll, att njutningslystnaden tillvext i samma mån, som de idela böjelserna aftagit, att penningen såsom medel för njutning : sökts med feberaktig brådska och att regeringen visat sig icke blott fördragsam mot de vilda ucsväfningarna, utan ä gynnat dem på alt sätt. Penningen, äktenskapet och den fria kärleken fingo nu bilda den dramatiska diktens faktorer. Det var, enligt hans åsigt, omöjligt att söka ämnen och mottaglighet för stora karakterer och beslut redan af den anledningen, att teatercensuren omöjliggjorde behandlingen af hvarje ämne, hvari kunde uppspåras någon hänsyftning på den närvarande styrelsen. At stort intresse är den 1evy, som förf. i de följande hapitlen anställer med de dramatiska försattarne och deras arbeten. Sjette kapitlet är egnadt åt nyklassikema och hufvudsakligen åt Ponsard, sjunde åt ,6cole du bon sens, hvars förnämsta representant är Åug i kerne och deras epigoner, Hugo, Alexander Dumas d. ä., Kugene Scribe, George Sand, Alfred de Musset, soctave Feuillet m. sls., nionde åt demimonde-dramat och dess egentlige skapare, Alexander Dumas d. y., i främsta rummet, tionde åt den satiriska sedemålningen, hvars. I förnämste utöfvare är Victorien Sardou,: I samt det elfte åt folkskådespelet, farsen: soch vådevillen. ; Dessa kapitel äro i sjeliva verket af ganska betydligt värde såsom bidrag till litteraturhistorien. I synnerhet tyckes oss karakteristiken af den yngre Alexander Dumas författarskap och serskilta dramatiska alster förträffliga. — Vi önska spridning åt detta arbete, icke minst derlöre, slatt det möjligen kan i någon mån bidraga alt rubba den popularitet, som den sämre parisiska dramatiken åtnjuter i vårt land. n A. 11—— —4 2 8 7—2 i Ludvika-Fräri-banan. Det engelska bolag, som bildat sig för och erhåflit Kongl. Maj:ts tillstånd att abygga en jernväg mellan Ludvika och Frövi (ungefär hälften af Falu — Frövi banan) ställer dryga fordringar på ortens s deltagande i detta byggnadstöretag. Men . det bjuder också den stora förmånen af en befraktniug tll 1!(, öre pr ceutner pr mil, hvilket, åtminstoace för kortare af1. stånd, är en billig algift. Nerikes Allehanda antör i ämnet föl a I jande: