Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 november 1869, sida 2

han tog upp lampan och stirrade med misstrogna blickar i lådan. — Den var — tom. Kap. 19. En lång natt. Då det lilla sällskapet i salongen bjöd hvarandra god natt, sade madame de Lestrelle hjertligt: — Jag är så oändligt tacksam för att ni flyttat hit ut till oss, min bäste Gavarnie; jag känner mig så trygg nu, då ni är hos oss. Min man skall bli er så förbunden; och Marcelles blickar uttryckte summa känsla, då Gavarnie ofrivilligt betraktade henne. — Gojå natt, dyra madame. Det är snarare jag, som bör tacka er, emedan ni gifvit mig en plats i er boning. Nej; vi visste att ni i början föredrog att bo hos herr Luchon. Jag skall å förlåta det så lätt, herr capitaine! Jag ror att jag skall sofva godt i natt, ty jag lar haft endast goda förebud i dag. Om någon fara skulle inträffa, vet i att ni först måste rädda mamma, sade larcelle smäleende, i det hon kysste henes hand. — Pappa anförtrodde henne erskildt i er vård. — Mitt barn, hvilken dårskap! Inte nera än ban anförtrodde dig. Tala inte m fara; dylika ord äro olyckliga, sade nadame de Lestrelle, som var ytterst känsg för förebud, vare sig goda eller onda. — Ilar ni någon serskild orsal att säga etta i qväll? frågade Gavarnie den unga ickan. (Forts.)