Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 november 1869, sida 2

VS 444— ÅC SHCLUCLW UU formella bristerna i något förstorad dager. Behofvet af en ny dissenterlag lärer väl dock näppeligen kunna underkännas ens af statskyrkans ifrigaste vänner, hvilka böra inse, att det är nödvändigt att legalisera förhållanden, som ej längro kunna beifras, trots att de äro uppenbart lagstridiga. Med anledning af justitiestatsministerns åtgärd att förklara mureriarbetaren Dalhammars tillståndsbevis såsom utgifvare af ,,Fäderneslandet ogiltigt, yttrar Dag. Nyb:r bland annat följande: Hr justitiestatsministern har, efter vårt förmenande, genom sin åtgärd att förklara Dalhammars tillståndsbevis för närvarande ogiltigt, inlåtit sig på en otillbörlig tolkning af grundlagen. Den tillstädjer icke någon pröfning af de omständigheter, under hvilka en person kan vara .utgilvare af en tidning, men en sådan pröfning ligger i förklarandet att ban ej kan vara det så linge han sitter i fingelsc. Hade jastitiestatsministern rätt i denna tolkning, skulle hau ock hafva rätt i att förklara tillståndsbeviset ogiltigt för en tidningsutgifvare, om denne några dagar begifver sig från den stad, der hans tidning utkommer, emedan han under den tiden möjligen kan af hr ministern blifva ansedd vara lika ,urståndsatt att utgilva tidningen som om han sutte i fängelse. Om Dalbammar, jemte det att han var vutgifvare at ,Fäderneslandet, äfven hade, enligt vederbörligen erhållen rätt, utöfvat något borgerligt yrke, skulle lika litet justitieministern som någon annan myndighet kunnat för fängelsestraffets skull fråntaga honom rättigheten att fortfarande bedrifva detta yrke, fastän D. varit ,urståndsatt att dervid ligga hand. Hur skulle väl justitiestatsministern då hafva större rätt mot Dalhammar i fråga om tidningsutgifvandet? Då Dagens Nyheter gör denna anmärkning yttrar tidningen på samma gång, med alseende å hvad Handelstidningen i samma sak anfört, bland annat följande: Ehuru mycket vi än ogilla det ensamt af ,,Fåderpeslandet och ,,Söndags-Nisse följda systemet, att framskjuta såsom utgifvare hvilken stackare som helst till att stå ett ansvar, hvilket en hederlig hufvudredaktör eller förläggare sjelf bör bära, kunna vi icke underlåta att protestera mot Handelstidningens godkännande af regeringens tolkning at den anförda grundlagsparagrafen. Om den blefve antagen, skulle deraf följa att stiestatsmi n kunde alltid neka att utfärda tåndsbevis för periodiska skrifter. Han kunde om enhvar som anmälde sig att utgifva skrift, att denne icke vore utgifvare, och de vore ju ur stånd att bevisa sig af en ännu icke utkommen tidning. kanden skulle, i händelse han ville ensam skrifra veckotidning, icke ens genom förevisande af kontrakter med medarbetare och dylika ädalägga att han ämnade blifva utgifvare adr ett blad. Vi böra eriura, det vi ej uttalat oss om den lagliga befogenheten af den åtgärd från justitieministerns sida, hvarom här är fråga. Vi hafva endast anfört det korrolarium, som vi ansett böra deraf härflyta. Detta innebär likväl ingalunda, att tillståndsbevis skulle kunna vägras hvem det vara må, som ej är enligt grundlagen disqvaliciferad, att utgilva en tidning. Fastmer måste ett sådant bevis lemnas. Men deraf följer ingalunda, att denne man är den verklige utgifsaren af den tidning, som han anmält sig vilja utgifva. En sådan absolut bevisningskraft eger tillståndsbeviset icke, enligt vårt förmenande. Grundlagen säger nemligen ingalunda, att enhvar, som presenterar ett sådant bevis, är ovilkorligen utgifvare af en tidning, men lagen säger, att utgifvaren af ett dagblad skall anmäla sig. Hr Dalhammår måsto vara oförhindrad att uttaga tillståndsbevis till huru många tidningar han behagar; men det hindrar ej, att ju t. ex. br Hagström, då han vill utgifva , Fäderneslandet, måste derför anmäla sig, men icke framskjuta en annan, som gör anmälningen. Den rätta proceduren uti det fall, hvarom här är fråga, synes oss derföre hafva bort vara, att hr Hagström, den kände och verklige utgifvaren af ,FäderneslanlI-t4, blifvit ställd till ansvar derföre att van icke anmält sig att utgifra ifrågavaande blad. Hr II. förklarar naturligtvis lå, att han icke är utgilvaren, utan att letta är hr Dalhammar. Från åklagarens ida måste då visas, att Dalhammar icke r rätter utgilvare, trots tillståndsbeviset, warefter frågan afgöres af domstolen. an tog upp lampan och stirrade med 1 1. . 120 7 TA 204 — — —