Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 november 1869, sida 2

jvigsels förrättande af främmande samfunds prest, m. m., anseende i öfrigt, att förslaget bör underställas kyrkomötets pröfning och bifall. Med hr Dreijer förenade sig justitiseråden Rabe och Alexandersson. IIr Wretman anförde, i sitt särskilta yttrande, enahanda ant ningar, likasom ock just.råden Carleson och Södergren, uti längre utlåtanden, motiverade de skäl, på grund hvaraf de icke kunde tillstyrka bifall till det ifrågavarande förslaget. Endast just.rådet Iggeström lemnade detsamma ,utan särskilda erinringar. Beträffande förslaget om upphäfvande af 1860 års förordning om ansvar för den, som träder eller utsprider villfarande lära, anförde hrr Alexandersson, Carleson, Wretman, Rabe och Dreijer, att då riksdagens förslag i ämnet hade sin hufvudsakliga grund i det föregående förslaget till dissenterlag, och då bemälte ledamöter afstyrkt antagandet af detta förslag, så kunde ej heller tillstyrka bifall till det nu föreliggande. Just-rädet Iggerström lemnade förslaget utan anmärkning. Just.rådet Södergren, som ansåg frågan böra behandlas af kyrkomötet, kunde ej tillstyrka bifall till fö i ärendets niärvarande skick. I fråga om konku gen de förändringsförslag, att bor eden skulle afskaffas och ackord ej tå fast ställas, med mindre det lemnade minst procent af fordringsbeioppet åt alla de borgenärer, som det angår och som ej uttryckligen förklarat sig ty förutan med ackordet nöjda. Ilögsta domstolens fleste ledamöter (hrr Södergren, Carleson, Wretman, Rabe och Dieijer) förenade sig om ett afstyrkande utlåtande, i följd af ofullständigheter i de nyföreslagna stadgandena. Hr Ålexandersson ansåg en at de anmärkta ofullständigheterna (nemligen att stadgande saknas, det säkerhet för ackord skall ställas) kunna vid expeditionen af lagen undanrödjas, men instämde i anmärkningarne rörande edgångens upphörande. Ilr Iggeström tillstyrkte bifall till riksdagens förslag. I fråga om sullmäktigskap ioför domstol hade riksdagen antagit ett så lydande förslag till ändring i 15 kap. 2 Sn rättegångsbalken: -Såsom tillägg till hvad lagen i 15 kap. rättegångsbalken angående laga fullmäktig innehåller, förordnas som följer: Vid hvarje allmän domstol skola minst två skickliga mån bemyndigas att såsom fullmäktige tillhandagå parter, som dem anli Dessa tullmäktige skola nämnas h t och underrätt af rätten sjelf och vid högsta af konungens nedre JustitierevisionHögsta domstolens flesta ledamöter (hrr Alexanderson, Södergren, Wretman, Rabe och Dreijer) ansågo sig, vid betraktande deraf att domstols bemynd för vissa personer att såsom fullmäktige tillhandagå parter måste antagas innefatta domstolens vitsord om dessa personers skicklighet, moraliska egenskaper och pålitlighet, sam: då en förmodan att inom alla domstolars verkningskrets eller i närheten deraf städse skola finnas minst två än, som, af domstolen kände, kunde förtjett sådant dess omdöme och voro villige att ett säkt uppdrag sig åtaga, synes icke böra, såsom förslaget innebär, tagas till grund för ett orilkorliyt åläggande för domstolarne att meddela ett bemyndigande till saksörarekallet, på sätt förslaget innehåller — icke böra tillstyrka bifall till detsamma. Hrr Iggeström och Carleson afstyrkte jemräl konungens bifall till förslaget, anförande: vatt, lika obeting dt man kan erkänna nyttan och det snart sagdt oafvisliga behofvet af en duglig och aktningsvärd sakförareklass, liza obetingadt bör erkännas, att en okunnig och samvetslos sakförare är sämre än ingen, och efter justitierådens förestå ; skulle den af riksdagen beslutade lagen icke kunua i en stor de! at riket verkställas utan en den rätta m igen illa motsvarande tolkr följd hvaraf den genom domstolens bemyndigande rekommenderade sakförareklassen komme att betydligen uppblandas med sådana ingenting mindre än Runnigs och rättnnade som vid en mängd af underdomstoarne i landet framträda såsom sakförare-Den förkastelsedom, som Högsta domstolns fleste ledamöter uttalat öfver alla dessa vigtiga lagförslag, bevisar huru svårt det är för riksdagen, äfven då dess lagitskott är sammansatt af så skicklige män, som fallet varit under den sednaste iksdagsperioden, att utarbeta formulerade agar. Detta torde göra det för riksdasen sramdeles nödvändigt, att endast ansilva de grunder, hvarpå en lag bör bygsas, öfverlemnande åt regeringen, att låta itlöra den speciella redaktionen genom omstolen j t mA — — O— — — ed nd kn — — sakkunnige män. I så fall måste likväl