Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 november 1869, sida 2

öfverraskade honom lika mycket som han ansigte i spegeln hade öfberraskat Mar celle. Han tog upp det samt undersökt det noga. Det var en rosett af Jjusröd sidenband, nedsmutsad och tillskrynklad likasom hade den befunnit sig der i åra tal. Men han kunde ju bafra trampat på den: han kunde ej säga om den ej et Åsonhlick förut hade varit helt fin ocl i prydlig, samt nyligen tappad af någon om hade besökt tornet. Men i detta fal måste Marcelle hafva varit der, ty hennc j eller madame de Lestrelle måste rosetten tillhöra, och den sistnämnda skulle ej på nägot vilkor hafva begifvit sig upp bland dammet och spindelväfven. Om Marcelle hade kommit dit upp, måste det hafva varit föranledt af vågot skäl, som han förgäves ansträngde sin hjerna med att utundera, medan han undersökte rummet med den yttersta omsorg. Det blet allt sednare, de få ljuden i huset bortdogo helt och hållet; ingenting hördes utom murgrönan, som rasslade i nattvinden, eller en tillfällig vindstöt genom det gistna fönstret. Lebrun ansåg tiden vara inne att nu börja sitt arbete. Han fann den inre dörren på glänt, som an hade lemnat den, och smög sig med Judlösa steg genom det tysta huset till. herr de Lestrelles kabinett. Brottet är ofta djerfrare än oskulden; Marcelle hade tått tockande och darrande högt uppe vid trappan, då hon ämnade gå ned till in fader: Lebrun hyste ej den minsta! ruktan. AN den fasa, som för en stund edan pint e försvunnit, så nart han ndragas. Han kom ej längre