Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 november 1869, sida 3

mande land, der han inträder som en arm utblottad själ, som känner sig lycklig, om hon kan dölja sin skröplighet i trasorna af nägra på jorden utförda välgerningar. Med andra ord: min kollega, utrikesreserenten, har icke anfört ett löst rykte, när han meddelat våra läsare, att markisen af Westminster aflidit. Några dagar förut hade han emottagit, inbunden i praktfullt band, sin vän lord Edward Bulwer Lyttons nya öfversättning af Horatius, hvilken väckt så mycken uppmärksamhet för sin trohet och elegans. Det berättas — dock utan anspråk på tillförlitlighet — att markisen då ,,kom på en id6: han ville låta Horatius spå sig. De klassiske författarne äro nämligen bekanta för att kunna gifva orakelsvar: de lärde bland mina läsare känna hvad som menas med Sortes virgiliane, och för de andre är det nog att veta, det man blott slår upp boken och läser sitt öde i den första vers man påträffar. Markisen erinrade sig, att Karl Stuart hade gjort ett sådant försök i sin lyckas dagar, då han visst icke anade, att han skulle sluta på schavotten, samt att Virgilius då hade profeterat honom, att han skulle dö lik Purpurblomman, skuren af plogen, eller lik vallmon, Sänkande högrest hufvud, förtyngdt af störtande skurar. Markisen öppnade således sin Horatius, som fick tjenstgöra i Virgilii ställe, och hans blick föll på dender versen i oden till Sestius, om den bleka Döden, hvilken lika oblidkeligt hemsöker fattigdomens kojor och furstlighetens borgar. Markisen var 73 år gammal och torde således icke blifvit öfverraskad af oraklets påminnelse: kom ihåg, att du är dödlig! Men desto mer öfverraskad lär han blifvit af en tanke, som lik en blixt slog ned i hans själ — tanken att han var fattig, fattig på varaktiga egodelar, sådane som rost och mal icke förtära. Folket ville veta, att han i räntor uppbar en guine för hvarje minut af sitt lif. Vigten af en guine är säkerligen icke så stor som tyngden af de tårar olyckan och nöden afpressa menskligheten i hvarje minut afi dess lif; men, väl använd, skulle hand ock !. bildat någon motvigt i vågskålen. Och endast det väl använda är det verkligt egda, det kände i detta ögonblick markisen. Han hade under sin långa lefnad sett många hugskott komma till verlden, somliga omöjliga att verkställa, andra möjliga, men oförtjenta af att förverkligas, men några äfven, som inneburo en stor tanke, ett ädelt syfte och motsvarade ett! mensklighetens kraf af det högre slaget. Han hade endast behöft uträcka handen, för att göra dessa hugskott till fakta, dessa drömmar till lefvande gestalter. Hade han gjort det? Hade han fångat något at dessa tillrällen, för att blifva verkligt rik? Hsarom icke, vore det nu på tiden; han hade ju annars endast varit en mellanhand mellan tvenne slägten, hvilken, utan att sjelf besitta något, öfverbragt en guldklimp ur en föregångares hand uti en efterträdares. Så borde det icke vara — men det blef så. , Markisen af Westminster gick till sina fäder, utan att efterlemna ett varaktigt minne af sin tillvaro. Vare dermed icke sagdt, att ban var blind för de förpligtelser rikedomen medför. Han var en på sitt sätt välvillig! man, som säges hafva bjelpt mången sträfsam arbetare på benen medelst lån på lätta vilkor. Saken var blott, att vidden af hans synkrets och id6er ej stod i proportion till det väldiga verktyg Försynen satte i hans hand, då hon gjorde honom till verldens rikaste man. Till hans heder länder, att rikedomen icke gjorde honom fafäng eller lastbar, hvilket annars är alltsör ofta händelsen. Han var en man af obefläckade seder och enkla vanor. Engelska folket, hvars fördragsamhet mot: orimliga medeltidsinrättningar tillåter nationalrkedomen hopa sig på få händer, var honom tacksamt redan för dessa passiva dygder. Med minnet af sådane lefnadsbanor som markisens af Hastings, hertigens af Newcastle och hertigens af; Hamilton, samt af det tragiska öde, som nyligen drabbat dem, kan man ej undra deröfver. ÅÄn mindre undra vissa forskare i menjniskonaturens hemligheter öfver att markisen at Westminster var just den han var. De finna i honom ett nytt bevis för tillvaron af en slägtkarakter, som går i arf igenom tiderna. Markisen tillhörde en af Englands äldsta slägter, familjen Grosvenor, som i århundraden gjort sig känd för hvad man kallar födgenie och för sparssamhet, men icke haft att uppvisa en enda Istor eller ens ovanlig man. Enligt stamträdet blomstrade familjen i Normandie hundra femtio år före slaget vid Hastings, och namnet Grosvenor skall härleda sig! från en Nimrod, som var känd der i landet som Le gros Veneur, ,den store jägaren. Men stamträd stå i allmänhet uti I dåligt rykte hos stränga historieskrifvare, soch det icke utan skäl. Vi hafva ju här si Sverige nyligen fått bevittna, huruledes sen baron S., som i verkligheten härstammade från en norrländsk inspektor, sökte sillegna sig Vasaättens anor och var nära sderan att lyckas. Så påstå också engelsska bäfdaforskare, att tamiljen Grosvenors sstamsader var en hedersman till barberare hos konung Edvard bekännaren. Men det lär, redan det, gamla anor, och det för