Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 november 1869, sida 2

rån 8 till 10 öre, med motsvarande förlöjning i raffinalsockertullen, så erhöll lerigenom den enda nämndvärda hvitbetsockerfabrik man egde i landet ett ökadt skydd, som motsvarade 20,000 rdr om iret för hvarje million 40 af tillverkadt hvitbetsocker, eller för nämnda fabrik, som unsetts tillverka omkring 2 millioner ch, on ren present:af40,000 rdr om året. När nu lenna tillverkning frambållits såsom mycket lönande med 8 öres skydd, så borde man väl kunnat genast pålägga densamma åtminstone en beskattning, som motsvarat 2 öre, hvarigenom den kommit i samma ställning som före tullförhöjningen. Men härtill ville man vid 1868 och 1869 årens riksdagar icke lyssna, utan när ändteligen on tillverkningsskatt antogs, skedde det med den orimliga bestämmelsen, att den ej skulle utgå förrän från och med den 1 Juli 1873, då den skulle blifva 21; af tullsatsen, för att ökas hvart tredje år med en ny femtedel, intill 45, så att alltid is skulle qvarstå såsom skydd. I enlighet med riksdagens beslut har regeringen nu utfärdat en förordning, som vi meddela på ett annat rum i dagens blad, och har regeringen lemnat frågan om beräkningsgrunderna för den blifvande tillverkningsskatten öppen, hvartill synes varit allt skäl, då denna beräkning är en svår sak, som utföres olika i olika länder, och då riksdagen har god tid på sig att härom afgöra, innan någon beskattning träder i verket. Så mycket är emellertid nu vunnet, att båda statsmakterna, likasom ock den upplysta meningen i landet, erkänt principens riktighet, hvarigenom Sverige skall komma att bevaras från det sockerkrig, som egt rum i andra länder, derföre att man icke i tid uppmärksammat saken. Uppkomma, såsom det tyckes, många sockerbruk under den skattefria tiden, så blifva visserligen statens uppoffringar till dessa fabriker mycket stora, men en gräns är dock satt, hvarutöfver de ej kunna gå. Ett annat vigtigt regeringsbeslut är det, hvarigenom murarearbetaren Dahlhammars tillståndsbevis för utgifvande af tidningen Fäderneslandet blifvit förklaradt ogiltigt. Härigenom har ett stort missbruk, att ej säga skandal, undanröjts. Men härmed bar regeringen tillika principiellt underkänt tillständsbevisets absoluta giltighet såsom bevisningsmedel i fråga om den verkliga utgifvaren af en tidning. Såsom bekant, är det endast genom en praxis — legaliserad genom en högsta domstolens dom för några år sedan, men icke i grundlagens ordalydelse, som det så kallade tillståndsbeviset eger en sådan kraft. Grundlagen säger: ,, Utgifvare af dagblad anmäle sig c. hos justitieministern, som eger att, så vida sökanden ej för nesligt brott blitvit dömd, eller förklarad ovärdig föra andras talan, meddela bevis, att intet hinder mot skriftens utgifvande förekommer. — Här säges alltså att utgifvaren skall anmäla sig för erhållande af ifrågavarande bevis, hvilket väl ej lärer betyda, att utgifvaren kan tör detta ändamål använda en bulvan, ej heller, att den som gjort en sådan anmälan och derom erhållit bevis, fördenskull är den verklige utgifvaren. Regeringen har nu förklarat en man, som blifvit dömd till straffarbete urståndsatt att vara utgifvare, och ett korrollarium deraf måste blifva, att utgifvare af en tidning kan ej heller vara den, som bevisligen saknar dertill all förmåga, hade han ock än så många tillståndsbevis i sin hand. Det synes oss vara skäl, att lagskipningen i detta fall återvänder till hvad som tydligen varit lagstiftarens mening, och som äfven ligger i grundlagens ord. För vår del anse vi, att hela denna föreskrift om det s. k. ,tillståndsbeviset, som i öfrigt borde snarare kallas ,,anmälningsbevis, bör bortsalla, när en gång ett nytt förslag uppgöres till en förändrad presslag. Såsom man känner, uppdrog det andra publicistmötet åt fem af sina medlemmar att utarbeta ett sådant förslag. Stockholmsposten interpellerar dessa herrar, huruvida de ännu tänkt på att fullgöra det erhållna uppdraget, dervid vi endast vilja erinra, att det är god tid, om ett nytt förslag förekommer vid 1871 års riksdag, enär det då har tvenne riksdagar på sig för att göras hvilande, kunnande förslaget i alla fall icke antagas förr än år 1874. De komitterade lära icke försumma att, hvad på dem ankommer, söka leda denna sak till en god ugtång. Under tiden har sällskapet ,,mot tryckfrihetens missbruk, med eller utan ,,union med Stockholmsposten, godt tillfälle att visa hvad det förmår. Kanske har det lyckats så undanrödja missbruken. att någon lagförändring