Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 november 1869, sida 2

generalmajor. Hans sednaste vapenbragd föreföll i Bentonville. För hans förtjensters skull blef han erbjuden anställning som brigadgeneral i den reguliera armsen; men han afslog detta anbud och nöjde sig med en civil befattning i Jowa. Han ståri nära vänskapstörbållanden till Grant och Sherman och har alltid gjort sig känd för sin tapperhet, sina militäriska kunskaper, sin disciplin och sin stora administrationsförmåga, hvarföre man också i allmänhet är mycket belåten med hans val till krigsminister. Från Newyork skrifves d. 21 Oktober: ,Det republikanska partiet har all orsak att vara belåtet med Oktobervalen, ty de utförligare berättelserna visa, att demokraterna förlorat allt. Till och med deras kandidat för presidentskapet år 1871, Pendleton, blef i Ohio — trots sin personliga älskvärdhet — slagen, sannolikt ,,för hans kända håg att förkasta. Förlusten i denna stat är isynnerhet kännbar för det demokratiska partiet, ty det har vid valet icke allenast gått miste om nämnde kandidat till presidentskapet, utan äfven kommit tydligt underfund med, att den sista stunden slagit för hvarje förkastelsepolitik. Och än mera: förlusten af legislaturen i Ohio till republikanernas förmån tillförsäkrar om bekrästandet af det 15:de amendementet till författningen, hvilket ställer alla medborgares lika politiska rättigheter, utan afseende på färg och härkomst, under unionens skydd. I Pennsylvanien återvaldes den visst icke omtyckte guvernören Geary, emedan folket ville uttrycka sin aktning för hans lojala sinnelag. Mot honom stod nemligen Asa Packer, den lycklige egaren af 12 millioner, men som gjort sig förhatad derigenom, att han berömt sig utaf att icke hafva nedlagt en dollar i statsobligationer, och som visat sig fullkomligt likgiltig för finansfrågan. Underhandlingarne mellan Förenta Staternas ambassadör i Madrid, Sickles, och spanska regeringen angående Cuba ha — som bekant är — för någon tid sedan blifvit afbrutna utan något resultat. Med anledning af åtskilligt klander mot Sickles beteende vid detta tillfälle, har kabinettet i Washington på officiöst sätt meddelat en kort framställning af sin politik i den cubanska frågan. Denna framställning ininnehåller en utveckling af, att presidenten Grants regering städse sökt häfda de amerikanska neutralitetslagarne, så väl gentemot spaniorerna som cubanerna. Angående de steg, som Sickles i Madrid tagit, heter det i det osficiösa meddelandet: ,Regeringen har ständigt hyst sympatier för cubanerna. Men denna sympati kunde, på grund af de föreliggande omständigheterna, icke yttra sig på något positift sätt genom att erkänna insurgenterna som krigförande makt. Regeringen har deremot tagit steg för att utverka, det Spanien erkände öns sjelfständighet och derigenom gjorde slut på kriget. Det har — tvertemot hvad som blifvit påstådt — icke gjorts något förmedlingsförslag af general Sickles. Förmedling kan blott förekomma mellan två erkända stater, som begge uppträda i egenskap af krigförande makter. Sickles hade derföre inskränkt sig till att erbjuda Förenta Staternas bona officia för att komma till en lösning, ett steg, i hvilket det icke låg något medelbart eller omedelbart erkännande af cubanerna som krigförande makt. Erbjudandet af förenta Staternas bona officia blef gjordt efter en sammankomst, som en amerikanare, mr Forbes, hade haft med flera medlemmar af det spanska regentskapet. Dessa syntes vara benägna att gå in på ett ordnande af frågan, enligt hvilket cubanerna skulle betalt spaniorerna för de offentliga byggnaderna, fästningsverken, o. s. v. på ön, äfvensom slafveriet der skulle afskaffas. Då denna lösning syntes nära att blifva genomdrifven, föreslog man cubanerna att nedlägga vapen före underhandlingarnes öppnande; men insurgenterna afslogo detta på det bestämdaste. De ville ej gifva sig i spaniorernas våld, utan att hafva någon garanti för att vinna sjelfständighet. De förmenade, att om de först vore afväpnade, måste de underkasta sig alla anspråk. Å andra sidan erkände man snart, att medlemmarne af regeringen i Madrid icke vågade uttala sig för Cubas afträdande, enär de fruktade för att derigenom erkänna sin vanmakt och föröka de svårigheter, som spanska regeringen hade att strida emot. General Sickles anbud om Förenta Staternas bona officia var affattadt i höfliga uttryck, för att ej såra den spanska stoltheten. Det har ej heller framkallat någon bitterhet, trots allt det, som blifvit sagdt derom såväl i Europa som i Förenta Staterna. Det är icke heller sannt, att den spanska regeringen sökt vinna en förmedling af andra makter, som skulle hafva garanterat Cubas besittning åt densamma. Spanska regeringens svar på Sickles not var mycket moderat. Regentskapet tackade Förenta Staterna, oaktadt det ansåg Cubas afträdande såsom omöjligt på de föreslagna vilkoren. Enär anbudet blef afslaget, var det — efter diplomatiskt bruk — icke annat att göra än att återtaga den amerikanska noten. Frågan står nu helt och hållet på samma punkt, som om anbudet icke skett, och detta utan att det hjertliga förhållandet de begge länderna emellan härigenom lidit afbräck. Som man ser, har kabinettets sympati förcubanerna visat sig, icke genom att sända vapen och manskap till insurgenterna, hvilket skulle varit att kränka traktaterna med Spanien, utan på ett med folkrätten och med fredens upprättbållande öfverensstämmande sätt. Trots afslaget, skulle regeringen icke draga i betänkande att förnya sitt anbud, om omständigheterna kunde rättfärdiga ett nytt steg i denna riktning. Likväl skall aldrig regeringen tillstädja, att man bringar den i förvecklingar med Spanien, eller andra europeiska makter; ty den tror, att den bäst skall kunna understödja dem, som kämpa för sin sjelfständighet, genom att upprätthålla freden. 2—2—— Göteborg d. 8 November.