Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 november 1869, sida 2

— Åh, herr kapten, det är ej beskedligt af er att tala så der, afbröt Veronique, — vi äro så lyckliga tillsammans; jag will icke resa någon annan stans, jag skämtade endast, och ingen kunde bli så god mot mig som Bernadou. Det finns ingen flicka i Ibarraye, som har så vackra kläder som jag, eller ett sådant guldkors och alltsammans har jag fått af Bernadou — Lifvet erbjuder mycket som är bättre än ett guldkors, mitt stackars barn, sade Gavarnie. — Jag bryr mig inte derom, sade Veronique med älsklig ombytlighet. — Ja, herre, sade Bernadou slutligen; — med henne är det annat, och jag har ingen annan att tänka på, ty vi två äro ensamma. Min äldste brors engel var god emot honom och tog honom från vaggan till paradiset. Jag skall tänka på hvad ni har sagt; jag tror att en vän till herr grefven måste mena väl med oss. Tyst, Veronique, berrn förstår det der bäst; vi skola tala om saken en annan gång, men herrn får inte uppta illa, att jag ber er ej komma hit mera. Folk har så elaka tungor, och Veronique är ensam här, som ni vet. Det hade kanske varit bättre för oss, om ni aldrig hade kommit hit.