Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 november 1869, sida 2

ne, hvarmed fortsattes ända till 1863, då ett motsatt förhållande inträffade, hvilket si äfven fortgick året derpå; men 1865 insattes nära 1 million rdr mera än som uttogs. 1866 var öfverskottet af insättningar blott 4,000 rdr; 1867 utgjorde det 438,000 rdr till favör för insättningarne. IIuru förhållandet kommer att gestalta sig för 1868, blir af stort intresse att erfara, enär sistnämnde år var ett ibland de ogynsammaste, emedan den knappa skörden åstadkom en högst betydlig minskad arbetsförtjenst. Särdeles intressant är klassifikationen af sparbanksdelegarne efter deras innestående behållning vid 1867 års slut. Utt icke obetydligt antal sparbanker hafva underlåtit att lemna materialier till denna klassifikation, men af de uppgifter, som erhållits, visar sig, att 39,582 personer hade insatt till och med 10 rår, 18,944 från 10 till 25 15,347 25, 30 16,724 50 100 20.8710 oo 100 200 8.230 n n , 200 300 -5,168 300 400 3,348 400 3 500 8,709 — 500 1,000 1,568 öfver 1,000 Häraf synes, att ibland ofvan upptagn 140,590 delegare hafva 127,223 personer innestående medel i de första ätta grupperna och 13,377 i de begge sista. Med sparbankernas egentliga id torde icke öfverensstämma, att personer tillåtas i dessa banker hafva större summor innestående. De 8,709 personerna, hvilkas innestående behållning faller inom gruppen 500—1,000 rdr, hade i medeltal nära 690 rdr innestående, och de 1,568 personerna, hvilkas behållning öfversteg 1,000 rdr, hade i medeltal innestående nära 1,590 rdr. Af dessa sistnämnda hade i Stockholms stads sparbank 1,018 personer i medeltal innestående nära 1,500 rdr; i Göteborgs och Bohus läns sparbanker 581 personer i medeltal nära 1,760 rdr; i Malmöhus läns sparbanker 873 personer i medeltal nära 1,620 rdr; och i Elfsborgs läns sparbanker 42 personer i medeltal nära 3,425 rdr hvardera. Aftonbladet tillägger: För insättare med dylika belopp äro sparbankerna ej afsedda och ett sådant utsträckande af sparbankernas verksamhet utöfver ändamål och behof, kan icke alltid ske utan äfventyr. Påtagligt torde vara att när en penningkris inträffar, det är egarne af de stora beloppen, för hvilka frestelsen att uppsäga blir störst, och hvilkas uppsägningar också lättast kunna bringa en sparbank i förlägenhet. Att emellertid vid uppgörande och fas ställande af sparbankernas reglementen icke alltid de bästa grunder tillämpas, derom har man tillsalle att förvissa sig genom de uppgifter, som i statistiska byråns berättelser finnas meddelade om stadgandena i en del sparbanksreglementen. Ganska allmänt kunna, enligt dessa, medlen utlånas mot borgen, hvilket förefaller desto mindre betryggande, som lånen i åtskilliga sparbanker lemnas på lång tid, fem, ja till och med tio år med halfårlig amortering och dessutom utlåningsräntan i många sparbanker är fastställd till sex och i flera till sju procent, ja, för en sparbank till och med är föreskrifvet, att låntagarne skola erlägga två procent provision och sex procent ränta, hvilken skall haltårsvis och i förskott betalas. Det torde i längden blifva svårt att på sådana vilkor erhålla säkra låntagare eller löftesmän. Besinnar man hvilken nytta sparbankerna, väl och nitiskt förvaltade. kunna göra och huru mångas välfärd är beroende deraf att denna förvaltning ordnas efter riktiga och betryggande grunder, så ligger den önskan nära, att de vigtigare stadgandena för sparbankernas verksamhet borde genom lag fastställas. För ett par år tillbaka nedsattes en komitå för utarbetande af förslag till dylika stadgar, men om denna komites åtgöranden har sedermera icke något försports. Saken bör dock ej få falla i glömska, ty sparbankernas styrelse och förvaltning äro i allmänhet så ordnade, att insättarne ej hafva någon befattning dermed, och man kan således ej med skäl fordra, att insättarne skola kunna, sig sjelfva lemnade, iakttaga sin rätt emot tilläfventyrs mindre väl beräknade förvaltningsåtgärder. Handelsboks vitsord. Red:n har blifvit anmodad erinra om den vigtiga törändring, som inträder med nästa års ingång, 1— AO 1