Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 november 1869, sida 2

Det är nödvändigt, sade desse, att odla socker ch bomull. De hvite äro dertill ej skicklige; egrerna vilja ej göra det för det pris vi bestämna. Ergo måste man tvinga dem. Ett annat, än mer slående exempel, var matrosreseningen, som i Eugland fordom ansågs nödändig for fåderneslandets försvar. , Det händer ofta, sade man, att de ej låta värfa sig godrilligt, alltså måste vi ha magt att tvina dem. om der icke legat någonting felaktigt i ett dyevisningssätt, skulle det måhända vara antaet ännu. Men man kunde replikera härtill:; börja med att bjuda matroserna skälig lön för leras tjenst, och ni skall finna, att då ni gjort len lika lönande som den de få i andras tjenst, kall ni lika litet som desse ha svårighet att finna wad ni behöfver. På denna invändning fanns det intet annat loziskt svar än: ,vi vilja icke! ; Men likasom man nu skulle rodna öfver att bestjäla arbetaren på hans lön, så har matrospressningen ej några försvarare mera. De som ville tvinga qvinnan till äktenskap genom att för henne tillspärra alla andra vägar vore värda att örliknas vid de exempel vi nyss anfört. Om nåson man hyste sådana tankar, skulle det betyda att männen icke förmått göra äktenskapet iillräckligt frestande för qvinnan, för att gifva henne stor orsak att eftersträtva denna förmån. Det ser ej ut som om man hade alltför hög tanke om rdet af hvad man bjuder, när man gör anbudet nära nog sålunda: ,tag detta, eller ingentingSe bär, hvad som bäst förklarar den bestämda motvilja somliga karlar bysa mot qvinnans frihet och likställighet med mannen: — de frukta, — icke måhända att qvinnorna ej skola vilja gifta sig, ty knappt en enda af dem hyseri sjeltva verket en så beskaffad fruktan — men väl att drinnorna i äktenskapet skola fordra ställningen af en jemlike: — de hafva en hemlig bäfvan för att kvinnor med sjelfständig karakter eller talang kunde föredraga att välja något annat lefnadsyrke än att träda i äktenskap, om dermed förstås att de måste underkasta sig en beherrskare och öfverlåta åt hans godtyckliga styrelse såväl sitt öde som ock allt hvad de ega, ärfvå eller förvärfva här påljorden. Och i sanning, om detta är ett nödvändigt bihang tiil äktenskapet, tviflar jag icke på att desse herrars farhägor äro grundade, ty jag delar dem. Det synes mer än troligt att högst fi qvinnor, som veta sig i stånd att göra någonting annat, skulle — såvida passionen ej förblindat dem välja ett så ovärdigt öde, om de till sin dispoion bade andra medel att kunna intaga en aktad samhällsstallning. Om männen fortfarande äro sinnade att vidhålla enväldets lag såsom den bästa nom äktenskapet, så göra de i sitt intresse rätt uti att utestänga qvinnorna från nästan hvarje annat hederligt lefnadsmål. Men hvilket felsteg ha de ej då begått, genom alla de medgifvanden dei sednare tider låtit komma sig till las och för lossandet af qvinnans bojor! Aldrig borde de ha tillåtit henne att komma i åtnjutande af någon litterär bildning. Qvinror, som läsa och, än värre, dvinnor som i skritt uttrycka sina tankar, äro för nuvarande sambällsordning en motsägelse och ett jäsningsämne: man har gjort orätt uti att lära dem annat än att väl uppfylla sia rol af odalisk eller tjenarinna. Detta tal är ganska bitande, men vi tro, att de invändningar, som nu från vissa männers sida göras mot qvinnans behöriga rättsanspråk, hvila mera på fördom än på sjelfviskhet, varande också dessa fördomar delade af många qvinnor sjelsva. Det hör till våra dagars icke minst betydelsefulla sträfvande på det sociala området, att undanrödja dessa fördomar, och detta skall ske fortare och lättare i den mån qvinnan sjelf deri deltager, icke med anspråksfullt örversitteri, hvarpå man ser så många bedröfliga exmpel i Amerika, ej heller med bittert ironiserande, hvaraf man sett några föga behagliga prof i vårt eget land, utan med praldtiskq exempel af insigter och duglighet. Det är så qvinnan häfdat sin behörighet för lärarekallet, hvilket icke skall kunna henne namera fråntagas; det är så bon ådagalagt sin förmåga i många andra praktiska värf, hvarför man på förband förklarade henne vara oduglig. Så skall hon ock, vi äro derom förvissade, häfda sin rätt till läkarekallet, då det blott öppnas henne tillfälle att derför bilda sig. Särskilt förutse vi, att just inom kirurgien (hvarför en tidning nyligen förklarat benne vara olämplig) skall den fina qvinliga handen, som från barndomen lärt sig föra den fina synålen, komma att utföra saker, som bittills ingen kirurg utfört. Och derom äro vi slutligen fullt förvissade, att det land, hvarest den qvinliga förmågan får tillfälle att först och i vidsträcktaste omfång göra sig fritt gällande — det landet skall gå förbi alla andra länder icke blott i andlig odling och utveckling, både beträffande sedlighet och intelligens, utan ock i timlig förkofran. Vi hafva, hvad vårt land angår, icke råd, om vi ock egde rätt, att åsidosätta eller förtrampa denna förmåga, dessa dyrbara krafter. 1 1 S i