Nar, dv dc I ålla lall ImHÅSt tor ått ålJttrå det öfverflödiga af sina egna produkter. Klädedrägten m. m. i Frillesås pastorat, är 1156. (Ur Hallands Fornm:s Fören:s årssk. för 1869.) Utdrag ur Tidströms) resa till Skåne 1756. Mserpt i Upsala univ. bibliotek; meddeladt af ordföranden. Klädedrägten differerar i riket nästan som jordmånerna. Qvinnodrägten här, dels icke oprydelig dels löjelig. Bondehustruns hedermössa var af antingen dubbeltik damasch, guldoch silfverbrokat, eller ock triumfant; är utan synnerlig utringning och half alu hög. nästan ölverhvass eller komprimerad, att bon syntes bredare åt sidorna än framman och bak. De betäcka annars sina hufvuden med kläde på 3 åtskilliga sätt: 1:o. Med hufvudkläde af en ordinär serviet eller kläde af 51 qvarters qvadrat, som lägges diagonaliter dubbel och sättes på hufvudet att klädet går öfver ett qvarter tram öfver ansigtet, fästes bak, att begge snipparne af halsangel ligga som vingar på axlarne, men snibben af helangel hänger perpendiculert ned nacken. 2:o. Husvudkläde sitter liksom en bindemössa nätt åt hufvudet och största delen af klädet täcker ryggen och axlarna liksom en kåpa. 3:o. En hufvudbonad af ett kläde, som sättes nätt om hufvudet, men det öfriga af klädet hänger allt bort på ryggen intil midian, liksom den som har stort, långt och yfrigt hår. Skada att inten nyfikenhet funnit att härpå sätta en cocard I). När bustrun brukar mössa har hon 3 kläden om halsen. 1:o en gulrandig silkesnäsduk, som fästes framman dermed att snipparna trädas jemt tillsammans igenom en guldring, som drages upp till mitt i brickan eller nästan 14 från hakan. Här ofvanpå ett vackert halskläde, hvitt, som fästes framman till med ett silfver spänne, sidt ned att gullringen i silkesnäsduken icke må bortgjömmas, och snipparne af silkesnäsduken föras hvad de kunna åt sidorna att icke de under klädet må förskiymmas. 2:o en silkesnäsduk som obeqviterar de andra. och snipparne komma på ryggen hängande; men snippen frammantill äro de icke måna om, ty gullringen och spännet i särken måtte ses och synas. Lifklädnaden är ett väl proportioneradt lifstykke af kalmmink, om sommaren ifrån första våren. Lintyg brukade de på sig, på en gång 2 d 3 stycken. Det innersta har handlinningar som en skjorta, men öfra särken är med öppna ärmar. När de äro i sin rätta ståt eller kyrkoklädda, ba de 7 kiortlar och 3 förkläden; räkna vi 3 särkar och 3 halsdukar till, så tyckes de just icke kunna så mycket frysa vid midsommartiden. Vanan och bruket har bär gjort nesligt, om icke någon piet är grunden, att åsa eller rida till kyrkan om man hade aldrig så långt; utan istället att på sina orter brukas åkedon, spatserar hustrun med, upplyftade kiortlar (rätt nu få vi gagn af förkläde) och då vore det väl fattigt om hon icke skulle hafva mer än en. När hon stiger ur sitt hus lyfter hon 4 kiortlar, då innersta för det täcker och pryder de 3 stadigt nedsläppta kyrkoporten släpper hon 3. Då gör andra förklädet sin tienst och änteligen i kyrkodörren släpper hon ned öfversta kiortelen. Jag undrade vid berättelsen, på denna myckna förskansning af kiortlar och förkläden, men nu märker jag, hvad ambition kan uträtta, då hon är tvungen att inskränkas af ett vanligt mode. Jag nämnde om silfverspännen, ett i särken, ett i halsklädet; — nu får jag nämna ett till som sitter i gratissärken på vänstra sidan. Tviflar om någon orden är uprinelse till den depensen —! — I denna parure är hon icke så illa klädd; men förnämst är: att hon intet skämmer sin drägt med några grofva complimenter eller nigningar, ty dermed besvära de sig intet här, utan äro immobila. Hvarken hälsa de sjelfva eller göra de reflexion vid andras hälsningar. Jag skulle trodt att detta skedt af en fruksam vördnad, men de bruka eller intet att bälsa på hvarandra. Kanske ibland kan hon trycka ur sig — ,god dag:.! — särdeles emot afton, om hon fördt någon god dag sjelf. I sorg har bondehustrun allenast 2 kiortlar, likmycket af hvad färger, gamla och utslitna. En ortel öfver hufvud hälst svart i processen, men längre fram i sorgtiden til kyrkan coleurter. I djupaste sorgen kikar hoa ut allena med cna ögat genom kiortelsprunnet, men då sorgen blifvit något gammal låter hon kiortelen falla ned på axlarna. De hederligaste Bondegummorna ka kåpor af svart fin kläde i sin sorgedrägt. När lik begrafvas, bära de som äro hemma i byn eller närmsta grannar till ombytes; tränger det till kan ock enkemannen giöra sin salig hustru den tiensten at han bär med. De bruka här intet någon bår utan binda tillsamman ett par riestafver ), sätta kistan derpå, öfvertäcka henne med ett brokigt täckekläde och binda så til med rep, och ge sig til at vandra det fortaste de orka eller förmå. Manfolk, qvinfolk och barn, slägtingar från andra socknar, den aflidnas qvarlemnade och hela familien gå i processen utan ordning. Ty de måste springa om de hinna följa med. Hustrun och döttrarne jämra och skrika, som räfvesor, öfver mannens och fadrens död; men skulle hon gråta det vore en skam, liksom skulle hon giort salig mannen något ondt som låge på: samvetet. (IIallands-P:n). ——