Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1869, sida 2

— Ja, sade Bernadou enkelt, — det skulle jag. Det är annat. De två männen betraktade hvarandra noga. Hvar och en erbjöd en herrlig typ af den race han tillhörde; gascognaren, smärt och medelstor, med mörka, rörliga anletsdrag, full af eld och med präktiga ögon, skuggade af svarta ögonhår, hvilkas ovanliga längd förlänade dem ett nästan ljuft uttryck; cagoten deremot, kanske en afkomling at dessa göter, som fordom beherrskade denna del af Frankrike, groflemmad, ljushårig, med ett skyggt, misstroget uttryck, som bjert afstack mot bans kroppskrafter, och förrådde det långvariga förtryck hans stam hade varit underkastad. Redan mildrades vredens glöd i hans blå ögon, men det misstrogna uttrycket qvarstod, ohuru Gavarnie sade: — Jag kom hit i ett ärende från er vän, herr de Lestrelle; han önskar att ni kommer till honom så fort ni kan, utan att väcka uppmärksamhet. — Det är bra, min herre, sade Bernadou och stod qvar vid dörren, likasom ör att afvakta Gavarnies bortgång. — Herr de Lestrelle tänker snart resa ort; försumma inte att besöka honom innandess. — Jag skall ej underlåta det. Jag inde honom förr än herr kapten gjorde et. — Ah, sannt. Nåväl, min vackra Veonique, farväl. Kanske återser jag er, nnan jag reser till mitt hemland på anlra sidan hafvet. — O, herre, reser ni bort! Ack, det var en sorglig underrättelse, ty vi ha så å vänner, och ni är en af dem, sade Ve