Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1869, sida 2

Cagoten talade vanligtvis långsamt, synbarligen af ovana vid att meddela sig med andra. Gavarnie blef således öfverraskad af hans häftighet, och han märkte att Veronique äfven blef det. — Ah, det tjenar till ingenting, sade hon. — Vi måste stanna här; Bernadou kom tillbaka, sjuk af hemlängtan, och han skulle dö om han flyttade härifrån. — Heldre än att lemna er dal, dömer ni således detta barn att framsläpa sitt ensliga lif här, i stället för att taga henne med er till en annan trakt, der hon kunde bli en lycklig hustru och ni sjelf fri och ansedd? sade Gavarnie, som förgäfves sökte fatta cagotens passionerade kärlek till sitt hem bland bergen. Bernadou svarade ej, men hans ögon fylldes af tårar. —