Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1869, sida 1

Veronique och utbrast i ett skratt vid denna tanke. — Man kan inte både ringa klockan och gå i processionen. Och hvad mig angår, tycker jag om att adeln har fina saker; hur skulle man annars kunna veta att de vore adliga? Gavarnie skrattade åt denna omedvetna satir. — Det är litet hårdt, att tusentals menniskor skola släpa hela sitt lif igenom, för att sätta vågra hundra i stånd att ha betjenter och fina kläder, sade han. — Ab, herre, hvilken fin verld det skulle bli, om hvar och en föddes adlig. — Om alla ädlingar liknade en, som jag känner, skulle jag vilja vara en aristokrat, sade Gavarnie. Veronique smålog skalkaktigt. Redan för längesedan hade hon gissat något, som ännu var en hemlighet för Gavarnie sjelf; men i stället för att svara, satte hon sig vid sin spinnrock, medan hon gnolade på en gammal visa, som föranleddes af det föregående samtalet: