Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 november 1869, sida 1

NI POLÄÅGS TRTCKENI. ssig att uppträda som man. Hon förstår att bakom kulisserna täfla med minnen i rottning och fäktning; floretten är hennes käraste leksak, och på ,mensuren skulle äfven on öfvad såktaro ej vara säker för hennes stötar. Det var således endast en naturlig spekulation, som ingaf nenne den iden att göra sin manliga karaktersriktning industriellt inbringande. En skädespelare tillrådde henne att uppgifva sina pantalongroller och heldre kulivera de qvinliga roller, i hvilka hennes verkliga talang visade sig. Men, min vän, svarade hon, ,,hvad är det ni begär af mig! Jag vill förtjena pengar, mycket pengar, och detta lyckas mig, såsom ni ser, endast då, när jag låter publiken se något ovanligt. Och hon har rätt; ty alla menniskor rusa till Victoriateatern, ör att uppbygga sig af hennes Hamlet. Vallnerteatern gjorde förliden vinter afirer med ett fenomen at annat slag och annat kön. Dess direktör engagerade som skådespelare och dramaturg en ung förattare, hvilken väckte allmän beundran genom sin fruktbarhet på fullkomligt oklanderliga dramatiska arbeten och genom de petydliga sörsattarcarvoden, ban förtjenade. Den unge mannen bär det högpoetiska namnet Hugo Miller. Under det förflutna året såg han på 3 å 4 härvarande teatrar lika många af sina dramatiska produkter alton efter afton uppföras för titt fyllda hus, och ungefär hvarje månad bragte honom hans sångmö ett nytt dramatiskt barn till verlden. Dervid försökte han sig i lösandet af de kinkigasto sceniska problemer; han gjorde t. ex. döfheten till ett tragiskt motiv, i rak motsats mot de herrskando böjelsen att, åtminstone på scenen, förlöjliga detta lyte. Den gamle, något pedantiske filosofen från Fredrik den stores tid, Moses Mendelsohn, förstod han att hopknåda till en mycket effektfall scenisk företeelse, hvarvid de mest omtyckta och bekanta filosofiska satser och sentenser ur Onkel Mosis arbeton gjorde förträffliga tjenstex. Oerhörd var den makt; han utöfrade öfver publikens såväl tårkörtlar som skrattmuskler. När hans ,,Boetboven (under namnet ,,Adelaide) spelades — och detta stycke upplefde omkring 200 representationer — kunde Berlins tvätterskor beräkna, att de skulle få åtminstone 2,500 af tårar genomdränkta näsdukar mera än vanligt att tvätta, ty hvarje qvinna och hvarje man var nödsakad att med en flod af tårar lomna författaren sin bifallstribut. Emellertid har man nu kommit underfund med hans hemligheter, och kritiken har skäl att förebrå honom, att han öser alltför omedelbart ur sina källor, vanligtvis mycket välskrifna romaner, för att vidaro kunna gälla som sjolfständig författare. Men härpå kommer det, som bekant, nu för tiden ej mera an. Då privatteatrarne ej begagna sig af in frihet att kultivera äfven den klassiska tepertoiren, så bör det icke förvåna, att de kungliga teatrarne, säkra för besvär ig konkurrens, fortfara i sin förnäma likgillighet. Operahuset har sedan flera år ej bragt n enda ny opera till uppförande: Delemot visar man våra prinsar den uppmärksamheten att ungefär hvarje vinter ge en ny balett af mäster, numera riddar Taglioni eller af generallntendenten von IIiilson, åsom ifriga vänner till den sistnämnde påstå). Skädespelshuset (das Schauspiclans) är såtillvida mera coulant, som det erkligen hvarje år låter några nya styccen gå öfver scenen, om också blott de v tragedier, hvilka den eljest myckvärde prins Georg, till fasa för la uppriktiga konstvänner, år ut och år n komponerar på sina ensliga promenaler. Båda husen la drabbats af oersättliga uster. Operahuset har mistat fru äarlWippern, Brars utmärkta röst blif oller för hennes äktenskapliga ärdhet, i det denna mycket beundrade tämmas renhet gått förlorad efter hennes ednaste nedkomst. Skädespelshuset åter örjer förlusten af herr Dessoir, hvilken Utöljo at en hjernsjukdom troligen för lltid måste lemna scenen. Med honom örlora vi njutningen af Shakespearska erk, hvilkas mest komplicerade karakteAAA RA Tåa Lie Sad enom våra förfäders synder, men vi få nsvara för dem. NN 1