Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 oktober 1869, sida 2

het slär den resandes blick med häpnad och beun. Måhända någon af mina g Fredrika Bremers miäaf Santorins, Therasias -onisis på en gång herrliga och ande natur? Skeppen, som sväfva in i den asurblå bassin, hvilken bildas af dessa öar, segla mer än 1000 fot ofvnsör den instörtade, i hafsdjupet begrasna kratern af en vulkan, som i cn tid, till hvilken ingen saga når, reste sig vid pass 3600 fot öfver vattenytan. Öarne sjelfva utgöra endast de högsta delarne af kraterns qvarstående väggar, som åt bassinen till visa sig som svarta, lodrätt nedstuhande lava-branter, invid hvilka skeppen förgäfves söka ankarbotten, medan den åt öppna hafvet vettande sidan af ansen uppstiger i temligen milda sluttar, på hvilka här och der små städer byar ligga inbäddade i vingårdarnes ing och grönska. Utom dessa vingårdar finnes ingen vextlighet. De likna buketter, kastade öfver den hvita tuffsten, som bekläder öarne öfverallt der icke bergen stupa lodrätt ner och visa i öppen dag de svarta, med rödaktig slagg insprängda lavamassorna. Tuffstenslagren å Santorin och Therasia sedan urminnes tider lemnat material husbygg landad med kalk bilI dar tu t utmärkt cement, som, torkadt, erhåller en s 2 hårdhet, att man mma kan uppfi nurar och hvalf, som tro de här så vanliga jordstötarinverkan. Dess motständskraft mot e luft och vatt de franske eniörernas up; 1 då br de Lesseps i och för Suezkanalen hade att bygga hamnen Port Said. jden häraf blef, att tufistensbrotten å Therasia och Santorin blifvit mycket bearbetade under de sistförflutna åren, hvilket åter i sin jordning fört till den märkvärdiga upptäckt jag här vill omtala. Man har, för att säga allt i få ord, under ett 60 fot djupt lager af tuffoch pimpsten funnit ,,ett förhistoriskt Pompeji-k, en samling byggnader uppförda af menniskohand, förskrifvande sig från den tid, då kratern, som nu ligger i hassdjupet, ännu reste sig majestätiskt mot skyarne och dess sidor betäcktes af oliveskogar. När kratern instörtade, uppkastades ur valkanens inre de massor af tuffsten, som nu betäcka hvad som återstår af den forntida ön — de stycken, som nu heta Santorin, Therasia och Aspronisi — och derunder begrofs den förhistoriska staden, på samma sätt som Pompeji, Herculanum och Stabix jordades under Vesuvii aska — plötsligt, ögonblickligt, så att innevånarne midt under sina hvardagliga sysslor blefvo offer för den hemska naturtilldragelsen, en af de våldsammaste geologien spårat. Detta har skett för så lång tid tillbaka, att det folkslag, som möter oss i historiens morgon såsom koloniserande dessa öar, nämligen senicierna, hade intet minne af katastrofen och sannolikt ingen aning om tillvaron af de bostäder, ofvanför hvilka de sjelfva uppfört sina kus och monumenter. Den upptäckt, hvarom här är fråga, fogar således en ny länk till den kedja af fakta, som geologien och arkeologien uppenbarat oss beträffande värt slägtes förhistoriska öden och de utvecklingsskeden det har genomgått på vägen från ett rent naturtillstånd till det första stadiet af civilisation. Gräfningsarbetena hafva först nyligen börjat och åro förenade med stora kostnader. Man ser i det stenbrott, der de företagits, öfverdelarne af talrika husmurar appstiga ur tufflagret, men till dato har man fullständigt utgräft blott en enda bygguad eller, rättare, en enda gård, som omfattar tvenne hus. Hvad man här funnit är dock tillräckligt för att få ett riktigt begrepp om dessa urmenniskors lefnadssätt och kulturgrad. Hufvudbyggnaden består af sex kamrar af olika storlek. Den rymligaste är 18 fot lång och 15 fot bred. Den minsta, som är iyrkantig, mäter 8 fot å hvarje sida. Från detta hus utgår en mur, hvilken omsluter en gårdplan af 25 fots längd, till hvilken en ingång leder. Nära det större huset ligger det mindre, som inneI håller blott ett rum. Derifrån utgår en annan mur, som fördjupar sig i det mägtiga tufflagret. Husen äro uppförda på helt annat sätt än de byggnader, som törekommit under historiska tider på Therasia och Santorin. De skilja sig lika mycket från de feniciska och gammalgrekiska som från de moderna. Man fiuner intet spår af vare sig puzzolana eller kalk. Väggarne bildas af oregelbundna och oarbetade lavablock, lagda på hvarandra och förbundna medelst olivegrenar, som ha ett förkoladt utseende. Springorna äro fyllda med en rödaktig vulkanisk aska. De inre väggarne bära, i stället för kalkrappning, en söfverstrykning af samma rödaktiga ämne. Endast i ett hörn af den ena muren fini ner man bearbetade lavablock af ansenlig storlek, lagda på hvarandra i vågräta lager. Den norra fagaden företer tvenne fönsteröppningar, som nu ligga riktade mot tusimassan, medan de ursprungligen otvifvelaktigt lemnat utsigt åt närmaste gård. Ett tredje fönster och en port finnes på do andra sidorna. De olika kamrarne äro förenade medelst dörröppningar, hvilka, likasom fönstren, varit öfvertäckta af olivbjelkar. Taket är fullständigt instörtadt under tyngden af det ofantliga tuffstensregnet. Af spillrorna kan man dock utleta huru det varit beskaffadt. Taket har bestått af olivbjelkar, inpassade i murarne i sned riktning, och ofvanpå har man lagt ett lager af sten och jord. Den störste kammaren har dock haft ett särskildt och egendomligt tak, som i midten hvilat på en cylindrisk lavapelare, hvilken ännu qvarstår. Ett af de mindre rummen har dessutom haft en inre plankbetäckning, mellan hvilken och hustaket funnits ett loft. Af allt framgår, att husen uppförts, innan tuffmassan, som nu i migsiga lager betäcker hela ön, tanns till. Byggnaderna jhvila omedelbart på lavagrunden, och i murverket fsiuns intet spår af tuff. Pimpoch tuffstenarne. com unnfvlde rummen, ne å i Å j