Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 oktober 1869, sida 2

FRANKRIKE. pondenser från Paris, är det illa be med exdrottning Isabella. Hennes hofstat är i full upplösning; tillsammans med sin gemål och prinsen af Asturien skall hon begifva sig till Rom, och det är icke sannolikt, att hon vidare skall återvändal till Paris. Isabella är mycket förbittrad på hofvet i tuilerierna, specielt på kejsaren, enär hennes förhoppningar om understöd från detta håll för hennes sons tronkandidatur ha blifvit fullkomligt svikna. För icke längesedan hade hon lätit öfverlenna kejsar Napoleon ett memorandum, hvaruti utvecklas, huru den napoleonska dynastien och Frankrike t. o. m. borde vara intresserade uti en sådan restauration. Denna skrifvelse har emellertid icke allenast blifvit obesvarad, utan exdrottningen har icke ens blifvit mottagen, då hon under kejsarens tillsrisknande insann sig i S:t Cloud för att hemta besked. Deraf det dåliga lynne, af hvilket Isabella — enligt sin karakter — icke gör nägon hemlighet. Mycken förtret har hon äfven af ,de ttogua, som hittills utgjort hennes omgifning. Espelata, exdrottningens förste kammarherre, vill icke stanna qvar; de flesta af hennes anhängare synas beslutna att återvända till Spanien, så snart förhållandena der blifvit ordnade och konungavalet skett. SPANIEN. Det är tal om, ati titulärkonungen af Portugal dock icke skulle vara så obenägen att antaga spanska kronan; det omtalas nemligen följande: Den portugisiske ambassadören i Paris, hertig Saldanha, hade för omkring sex veckor sedan tillsändt Don Fernando en skrifvelse, i hvil han bad honom tillmötesgå de spanska statsmännens önskningar, och detta just i Portugals intresse. I sitt bref uttryckte hertigen, att ingen annan än Don Fernando hade utsigter att inom cortes kunna vinna pluralitet, och genom hans vägran att uppträda som kandidat vore det derföre att frukta, det republiken inom kort skulle trivmfera i Spanien. I ctt sådant fall — Enligt k så ansåg Saldanha — skulle Portugal icke länge förblifva monarki. Iertigen anropado derföre Ferdinands patriotism, på det icke den spanska revolutionen måtte få sådane följder. Men på grund at den förra vägran, kunde spanska ministrarne och cortes icke gerna taga det första steget, så vida de icke hade visshet om, att anbudet antogs. I fall således Ferdinand gillade hertigens förslag, anhölls om ett skriftligt medgifvande, att anbudet antogs. Genom en förtrogen till titulärkonungen erhöll Saldanha till svar: Hertigen har rätt, men jag vill icke besluta, innan jag i Lissabon talat med honom i detta ämne. Hertig Saldanha befinner sig nu i Portugals halfrudstad för att erfara Don Fernandos beslut. En korrespondent till ,,Times framställer en dyster bild öfver striden mellan trupperna och de upproriska i Valencia stället för de 18 bomber — an bland annat — hvilka efter mång skulle varit nog för att rå på de uppröriska, förekom ett fallstå digt bombardement, utan att de upproriska förrän längt omsider ville gifva sig. Under en ö:limmars kanonad slungades 190 tolftums-bomber, 150 niotums-granater och 1,000 andra skott in i staden. Först efteråt gåfvo sig insurgenterna eller — rättare sagdt — flydde. Anförarne voro då döda eller sårade. En förskräcklig förödelse har öfvergått staden, och många år skola förflyta, innan staden skall återfå sitt förra utseende. Kyrkor, banker, hospitaler och en mängd privata hus äro fullständigt i ruiner, och andra mycket illa medfarna. Underbara räddningar af alla slag omtalas, och de utländska konsulerna ha med stort mod räddat en mängd personer, i det de under skydd af sitt lands flagga fört dem ur staden. Efter stadens intagande togos mer än 1,000 fångar. I afscende på dde fångar, c:a 300 till antalet, som voro i insursenternas händer, ha de, efter sin egen utsago, rönt den bästa behandling. Om de upproriska berättas äfven, att de för a sina lifsmedel. RYSSLAND. I en uti Petersburg utkommen brochyr, med titeln ,,Den ryske soldaten, polemiseras mot soldaternas korta tjenstetid. Argumentationen lyder sålunda: Ryska armåens soliditet, som hittills bildade ett enda kompakt helt, försvinner fullkomligt genom den afkortade tjenstetiden. Derigenom att soldaten vet, det han efter 7, måhända redan efter 5 eller 4 års förlopp återvänder hem och inträder i sina borgerliga förhållanden, är han endast att anse som en gäst i armåen och skall alldrig der blifva så hemmastadd som den hittillsvarande ryske soldaten, hvilken hade brutit med allt det, som fästade honom vid hem, familj och öfriga förhållanden. Armben var då hans hem och hans jordiska bestämmelse, ty han visste, att han i de allraflesta fall aldrig skulle återse hemmet, innan detta för honom förlorat all retelse. Den ryske soldaten tillhörde då med lif och själ armdöen; han hade och kände ingenting utom den, och hem och religion koncentrerade sig hbos honom i det enda begreppet ,armåö. Det var denna enhet, detta kompakta väsende, som gjorde armCen till en ogenomtränglig mur för tronen. I den ryska armöen upphörde hvarje nationell eller konfessionell skiljaktighet. Soldaten af muhamedansk härkomst glömde efter kort tid sin koran,