Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 oktober 1869, sida 3

som i detsa trässar benne, följer dersör ej, såsom det borde, som den omvända sidan af skulden; hon svikes ej i sitt förtroende, emedan hon sjelf kränkt trohetens lagar, utan emedan ,ödet så velat. Det så nödvändiga erkännandet af sambandet mellan skuld och straff går således alldeles förloradt. Härtill kommer, att lika dunkelt som förf. låtit Marias skuld framstå, lika dunkelt framhåller ban ock hennes straff. Styckets slut visar oss nemligen icke knutens lösning. Marias sjunkande sol döljer sig i en uppstigande dimma, som borttager utsigten. Vi få ej veta om hon, då hon, dertill nödd och tvungen, öfverlemnar sig åt Skottlands lorder, endast faller offer för ett af dessa öfvergående uppror, som hon förut så ofta besegrat, eller om hon, beröfvad magten och kronan, går till fångenskap och stupstock; vi erfara ej om solen åter skall gå upp i glans, eller om hon för alltid sjunker ned i natt och blod. Af allt detta blifrer resultatet något halft, något otillfredsställande, som störande återverkar på hela dramat, och som ej tillfullo uppväges af styckets många och stora förtjenster. Som en bland de förnämsta af dessa räkna vi teckningen af Bothwells karakter. Han är den stolte sjellörnen, som med starka vingslag fördrifver de kraxande korparne. Ilan förenar i sig motsatsen till nästan alla i stycket uppträdande hufvudpersoner. JHan man och bjelte, Darnley omanlig och teg; han öppen och rättfram, Lethington smygande och konspirerande; han fritänkare, de fleste af de öfrige intoleranta religionssvärmare. Med honom blåser en uppfriskande vind genom hela dramat, och trots eller törhända just tillfölje af sina brottsliga passioner väcker han ett odeladt intresse. Väcker Bothwell sålunda fruktan loch beundran, så väcker Darnley deremot medlidande: ty medlidande måste vi ovilkorligen hysa med hans karakterslöshet, hans sjelfförvållade olyckor, hans tragiska slut. Mot teckningen af hans karakter, Som af förs. blifvit väl mycket sörskönad, torde just derför kunna anmärkas, att den ej nog starkt framkallar den känsla af förakt, som otvifvelaktigt bör komma Darnleys otrohet till del. Den listige och intrigerande Lethington, i dag med Darnley mot Riccio, i morgon med Bothwell mot Darnley, så mot Bothwell med Murray, alltid vaksam, alltid med dem som makten hafva; Murray, som är allt till hälften; den stolte Morton, den hämndlystne Ruthwen, den fanatiske Lindsay, alla dessa så olika karakterer, som dock sammanfalla i en brännpunkt — konspiratronen, — äro konseqvent hållna och teknade med mästarhand. Riccios bild är deremot blott skizzerad och hållen i dunkel. Gent emot honom, katoliken, framstår i desto klarare drag den fanastiske reformatorn Knox, hvilken är målad med klara färger och med saftig penna. Trots den framstående roll han intager, ingriper han dock ej egentligen i sjelfva hufvadhandlingen, denna skulle löpa lika jemnt framåt, äfven om Knox ej framträdde; han tjenar alltså mera till staffage, men i detta afseende ger han en ypperlig bild af tiden och tidsandan. Förf. har i detta drama begagnat sig afl den obundna stilen, hvilken dock ingenstädes sjunker ned till det triviala, utan hvilken nästan öfverallt utmärker sig för sann och äkta poesi, om ock denna stundom, tillföljd af det förf. egendomliga skrifsätt, är något insvept i dunkel och dimma. Dialogen, hvilken, tillföljd af den i dramat herrskande rörelsen, icke får vara ett blott utbyte af tankar och känslor, utan måste tillhöra och inverka på handlingen, lider någon gång, som en verkan af styckets något episka anläggning, af I tröttande longörer; men utmärker sig dock i allmänhet för liflighet och friskhet. Replikerna falla slag på slag, än som I skarpa svärdshugg, än som en glittrande kaskad af mångskiftande daggperlor. Den trånga ramen af en tidningsartikel förbjuder oss att ingå i vidare detaljer. Vi hafva här, utan alla anspråk på ofelbarhet, sökt att i korthet framställa våra åsigter om Björnsons diktverk Maria Stuart, hvars åskådande ovedersägligen skall bereda hvar och en, som besöker teatern ,,ej blott til Lystk, stunder af ren och ädel njutning. Härtill bidrager ock på sitt sätt den at Nordraak till stycket komponerade, melodiska musik, hvilken, isynnerhet under första akten, försätter åskådaren i en egendomlig, välbehaglig stämning. För vår uppfattning af det sätt, hvarpå detta drama uppföres å härvarande Nya teater, skola vi redogöra i en följande artikel. — m —. ö Stockholm. Åfsked. K. M:t har, uppå derom gjord ansökning, beviljat kammarrättsrådet, 4. W. Edman, afsked från kammarrättsrådsembetet. — Högsllolefonden. Vid drätselnämndens sörsta afdelnings sammanträde i Onsdags afton beslöts, med anledning af högskoleföreningens derom framställda begäran, att intill dess stadsfullmäktige blefve i tillfälle att i ämnet meddela drätselnämnOGA