Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 oktober 1869, sida 3

Likasom förf. sålunda utplånat hennes skuld i afseende på Riccio och Darnley, gör han henne ock hardt när oskyldig i förhållandet till Bothwell. Sin passion för denne uttrycker hon (i sjerde aktens skogsscen), gripen af stundens och situationens berusning, endast genom en lätt kyss; hon känner visserligen beundran för denne hafvets stolte son, men just i känslan at sin svaghet undflyr hon honom. Alltså intet brott mot troheten till Darnley; fastmer motsatsen. Men äfven efter Darnleys död låter förf. oss ej se något utbrott af denna passion, hvilken, enligt hvad historien gifver vid handen, blef förnämsta orsaken till Marias kommande olyckor. Ej med utan mot sin vilja enleveras hon af Bothwell, och äktenskapet med denne ingår hon ej såsom den lidelsefulla älskarinnan, utaf en syndig kärlek till honom, utan såsom den allt uppoffrande modern, af en snöhvit kärlek till sitt enda barn. Vi se alltså huru förf. framställt henne nästan alldeles skuldfri, såsom offer, ej för ett öde, som hon sjelf genom sina handlingar beredt sig, utan för ett yttre, öfverhängande, af henne sjelf oberoende. Den verkliga Maria Stuart var en sannt tragisk gestalt, dramats är det ej. Straffet,