söra; men då Gavarnie åtlydde denna kalelse, fann han herr de Lestrelle sys t med skrifning i sitt kabinett och så fördjupad i denna sysselsättning, att han i början ej erinrade sig hvarför han hado skickat efter honom. En ifrig och nogrann lärd hade han i många år delat sin lediga tid mellan botaniken, — som då innu befann sig i sin barndom, — och studiet af klassiska författare, eller att skrifva uppsatser, som aldrig voro ämnade itt offentliggöras, men hvilka han dtarpetade med en sådan omsorg, att de utgjorde litterära skatter. I detta ögonblick ade han glömt alla sina farhågor, den yttre verldens strider under nedskrifvandet if en af dessa sidor fulla af fin ironi och pathos, hvilkas eleganta fulländning hado öranledt en af tidens största vetenskapsnän, och en af de gamla vänner — som rhöllo tillåtelse att läsa dem — att jemöra dem med de utsökta målningarne på svresporslin. Åsynen af Gavarnie, som smäleende vänade till dess herr de Lestrello skulle varsna hans närvaro, erinrade honom slutigen om den förflutna nattens tilldragelser, och det välvilliga ansigtet, som nyss förut var så lugnt, fördystrades plötsligt. — Ni är alltid välkommen, sade han och sträckte ut sin hand, — alltid, min vän, och isynnerhet i dag. Jag behöfver ert råd. Men hur går det med er egen affär? Jag märker att ni ännu icke antagit Diderots maxim, att besittandet af egendom är roten till allt ondt.