Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 oktober 1869, sida 1

Det låg någonting egendomligt och dystert i denna nattliga utsigt, sedd genom de gardinlösa fönstren, hvilket gjorde ett pinsamt intryck på Marcelle, hvars nerver voro mera angripna än hon anade genom hennes ensamma vakt öfverst i trappan. Hon kände sig tacksam för att hon ej längre befann sig ensam, ehuru herr de Lestrelles försigtigt dämpade röst icke var synnerligen lugnande. — Är du säker om att ingen finns i närheten, Marcelle? — Ja, jag väntade till dess jag visste att ingen var uppe. Har du fått sorgliga nyheter i dag igen, pappa? — Ilvad har då händt? fortfor hon förskräckt, då herr de Lestrelle plötsligt räckte henne ett öppnadt bref och betäckte sitt ansigte med sina händer, på samma gång han nedlutade sitt hufvud likasom öfverväldigad af sorg och blygsel. Tårar af harm qväfde nästan Marcelle, då hon läste att konungen var en fånge i sitt eget palats, och att drottningen hade med knapp nöd räddat sitt lif undan den vilda pöbeln. — Drotiningen! Drottningen! utbrast hon. — Var det derföre hon kom till Frankrike! O, pappa, då du såg folket knäfalla och välsigna henne, då hon for förbi, kunde du då ha trott att samma — — Men de äro inte desamma! De äro vansinniga genom brist och elände. — Jag känner det nästan som en synd alt jag någonsin stått på deras sida, sade herr de Lestrelle och blickade upp med ett så blekt, allvarligt utseende, att Marcelle aldrig förr hade märkt det hos honom. — Ser du hvad de Beaujeu säger om återresan till Paris? Ett martyrskap under fem timmar, hvarvid den kungliga