Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 oktober 1869, sida 1

qvinnan; ni ser hur redo min lilla slicka är att tro derpå. Men vi böra ej antyda detta för min hustru, hon kunde onödigtvis bli orolig. Han gick in i salongen, men innan Gavarnie följde honom, fann han tillfälle att besvara NMarcelles frågande blick med: — Vid min ära tror jag att ingen fara hotar er familj. Toulon och Berthier föllo offer för pariserpöbelns första raseri, men man kände den djopaste ånger öfver detta barbariska dåd, och sedan herr de Railles ädelmodigt föreslagit en lika fördelning af skatter för alla klasser, hade hvarje orsak till ovilja mot adeln blifvit undanröjd, och emedan dotta förslag utgick från en medlem af den högsta aristokratien, hade det haft en förvånande verkan. Detta var första gången Marcelle hörde talas om de båda ministrarnes mord. Hon måste gå in till sin moder och deltaga i ett muntert samtal, utan att få veta mera om hvad som hade inträffat i Paris den 17:de Juli, och först några timmar derefter fann hon tillfälle att enskildt fråga n fader om hvad som hade händt. Han berättade henne med motvilja om konungens sorgliga resa från Versailles, omgifven af skränande pöbelmassor, som trotsade alla ansträrgningar af Lafayette och Bailly, den nye borgmästaren i Paris, att hejda deras raseri, samt grepo och hängde de båda hatade ministrarne, om hvilka Gavarnie hade talat. — Men, pappa, detta är ju öppet uppror! sade Marcelie, blek af harm. — Så sado äfven konungen, mitt barn. Och vet du hvad hertigen af Liancourt svarade? Nej, sire, detär en revolution. Å i