Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 oktober 1869, sida 1

— Jag måste vara mycket förändrad, om mina blickar och ord äro alldeles förspillda, Marcelle. Om jag hade varit ett träblock, kunde din vän, cagoten, ej hafva visat sig mindre tacksam. Hvart går du? — Jag har ej sett dig på en timma. Har din far talat med dig ännu, min engel? — Om hvad, dyra mamma? Ah, jag minns, jag skall straxt säga dig allt, men nu måste jag gå efter pappa, ty Bernadou har något att säga honom. Vi skola snart komma tillbaka, och hon gick för att uppsöka sin far, hvilken hon, i Gavarnies närvaro, gaf en kort skildring af hvad som hade passerat, ehuru den tanken framstod för henne, att detta skulle ännu mera öka hennes faders önskan att tillförsäkra henne den beskyddare, han trodde sig hafva funnit i herr do S:t Xist. Herr de Lestrelle smålog och vände sig till Gavarnie. — Är detta en qvinnas uppfattning eller en cagots, hvilken är ännu mindre tillförlitlig? — Det ligger någon sanning deruti likasom i alla rykten, men då de gå genom många munnar, finna vi, genom hvad madame de Fayolle sjelf berättat oss, huru de växa. — Ja, min herre, men Bernadou säger att ni ej känner folkets lynne. Gavarnie skrattade, och herr de Lestrelle sade: — Herr kaptenen känner åtminstone huru lättskrämd den gode Bernadou är. Det är ädelt af den stackars karlen att äfventyra sitt lif, som han förmodligen tror, genom att komma hit och varna oss. Låt oss gå in och tacka honom. — Pappa, jag ber dig komma ihåg, att