Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 oktober 1869, sida 1

— De skulle hänga mig, svarade Bernadou lugnt, ehuru han blef mycket blek. — Min gode Bernadou, återtog Marcelle djupt rörd, ty hon insåg styrkan af denna tillgifvenhet, som förmådde besegra cagotens medfödda fruktan. — Stanna inte här. Jo, vänta; vi borde ha något skäl till ert besök; — börja något arbete; om jag skulle afbryta ett blad af denna guirland! Men nej, tillade hon med sin ofelbara finkänsla, — vi kunna ej skada ett sådant snideri, som ert; hitta på någon förevändning, medan jag går att meddela min far hvad ni har sagt. Tyst, der är min mor; oroa henne inte, Bernadou. Både make och dotter skyddad instinktmessigt madame de Lestrelle för allt, som kunde oroa henne. Herr de Lestrelle hade handlat så under hela sitt giftermål, och nu åtog Marcelle sig, nästan omedvetet, hvarje börda, som hon kunde, för att spara sin älskliga moder. Madame de Lestrelle tycktes blifva förvånad att se Marcelle och Bernadou inbegripna i ett samtal och drog ofrivilligt tillbaka sin klädning i den riktning der cagoten stod, ehuru, då hon gick förbi och bad Marcelle följa sig, hon talade vänligt till honom samt frågade efter Veronique, och då han svarade tvunget — ty han hade märkt henucs åtbörd —, stannade hon och gjorde honom en mängd vänliga frågor, ty hennes åtrå att låta hvar och en erfara hennes angenäma inflytelse var så stark, att en sorgsen blick, äfven från en cagot, väckte den. Men Bernadous oöfvervinnerliga skygghet försvann endast inför Marcello ellec hennes sader, och madame do Lestrelle inträdde i Snlongen, stött och missbelåten, i det hor sade: