Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 oktober 1869, sida 1

afbröt Marcelle hastigt. — Ej genom herr Gavarnie, derom är jag öfvertygad. — Nej, madame, svarade Bernadou och såg sig omkring ännu oroligare än förut, — ni har en spion i huset, ty det berättades efter en afton, då herr markisen och herr Gavarnie voro här tillsammans; allt hvad som sades blef bekant i Ibarraye den nästa dagen. Är det sannt, madame, att er mormor utflyttat? Det sades äfven att bon hade bortfört tusentals louisdorer ur landet samt underrättat herr grefven i ett bref, som upplästes högt, att påfven hade lofvat skicka ett regimente at sina garden som garnison till Ibarraye, der det skulle underhållas af borgerskapet, och bönderna åläggas dubbla dagsverken. — Men har man väl någonsin hört vansinnigare historier? utropade Marcelle förtviflad, eburu hon blott svagt anade den fara de kunde medföra. — Finns då ingen mer än ni, min stackars Bernadou, som står på vår sida? Ni, för hvilken dessa förändringar måste bli lyckobringande, ty dessa menniskor, som skrika om frihet och jemlikhet, måste behandla er bättre än förr. — Ah, madame! sade cagoten med en åtbörd af hopplöshet, — vär tid är inte kommen ännu, de hata oss allt mera och skulle snararo afstå allt än dela något med oss. — Men är det ej farligt för er att komma bit? Vi kunna försvara oss, om fara hotar, sade Marcelle, som ännu ej kunde hvarken föreställa sig att någon fara fanns, eller adelns ringa förmåga att skydda sig. — Men ni? Om de visste att ni hade kommit hit och sagt oss detta?