Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 oktober 1869, sida 1

ötter, som han säger vara ätbara, — poatis tror jag han kallar dem, — ty Lebrun och hans vänner säga, att en adelsman aldrig kan mena rigtigt väl med folket. — Ah, pappa skall bli ledsen! Han tänkte skaffa folket ett nytt födoämne. Men om en fara hotar, hvart kunde han då bege sig? — Jag tror att ni skulle vara tryggare i ert hus i Ibarraye än i detta enstaka slott, madame. Ni skulle der ha några vänner i närheten. — Jag vill nämna för pappa hvad ni sagt. Men säkert skulle herr Gavarnie ha varnat oss, — han måste veta allt. — Madame, Caylou säger, att denne berr Gavarnie tror att allting måste gå på samma sätt som i hans land bortom hafvet: han känner inte folket här, fastän han står i hög gunst hos dem, för då han var gosse — de säga att han endast är en bondson, men det är väl en annan lögn — — — Nej, det är sannt. — Ab, men herr grefven behandlar honom ju som vän? — Hvarför inte, då han är värdig min fars vänskap? — En bondson, madame! Så djup var klyftan mellan de olika stånden, att Bernadou ej tycktes kunna fatta ett sådant förkållande. Sjelfva markisinnan de S:t Xist skulle knappt hafva blifvit häpnare. — Men hvad har herr Gavarnie gjort för att bli en så stor favorit hos folket? lan säger att då han var en gosse, han och herr de S:t Xist, som är så hatad — — — Hur har den historien blifvit känd?