Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 oktober 1869, sida 3

Nen vi hafva ingen rätt att åt slumpen öfverlemna den sig återfödande frihetens öde. När en stor, en fredlig revolution börjat och när man klarare med hvarje dag kan förutse dess oundvikliga utgång, skulle det vara opolitiskt att bereda regeringen ett tillfälle att hemta nya krafter i en emöt. Om regeringen trampar under sina fötter de konstitutionella reglor hon sjelf uppgjort, har demokratien för ögonblicket blott ett att göra: att teckna sig det till minnes. Denna författning, som magten söndersliter med sina egna händer, tillkommer det i sanning icke oss att återställa genom att försvara henne. I denna ställning hafva vi beslutat afvakta det effektiva öppnandet af nästa session. ÖDSå skola vi affordra regeringen räkenskap för den nya förolämpning hon tillfogat nationen. PÖDaå skola vi med sjelfva det bevis, som sedan tre månader föreligger, ådagalägga, att den personliga regeringen, fast hon låtsar vika för den allmänna förkastelsedomen, aldrig upphört att handla och tala som herre. Då skola vi på den allmänna rösträttens och nationalsuveränitetens område — den enda suveränitet, som hädanefter existerar — fortsätta det den demokratiska och radikala upprättelsens verk, hvars fana folket satt i vår haud. Bancel, Bethmont, Desseaux, Dorian, Esquiros, Jules Favre, Jules Ferry, Leon Gambetta, GarnierPages, Guyot-Montpayroux, Grevy, de Jouvencel, Larricu, Lecesne, Magnin, Ordinaire, E. Pelletan, E. Picard, Jules Simon, Tachard. Samme Pariser-korrespondent till engelska tidningen Daily News, hvars träffande omdömen om franska förhållanden Handelstidningen vid mer än ett tillfälle anfört, meddelar nu rörande den allmänna sinnesstämningen i landet och den inre ställningen vid hosvet följande anmärkningsvärda upplysningar: Edra läsare erinra sig måhända, att jag var den förste, som (just i slutet af förliden vinter) bestämdt försäkrade, att Louis Napoleon aldrig skulle våga motsätta sig den politiska rörelse, som då började. Nästan hela pressen på fastlandet hade en motsatt uppfattning af ställningen och tog för gifvet, att kejsaren aldrig skulle samtycka till liberala förändringar af författningen. Min kännedom af kejsarens karakter förde mig till den åsigt jag då uttalade, och ni ser, att jag ej misstog mig. Kejsaren började med att gifva efter för allmänna tänkesättet, emedan han var rädd för att icke göra det: han har slutat med attneutralisera alla de goda verkningarne at sina första teoretiska medgifvanden, och det af samma bevekelsegrund — fruktan, fruktan för att gifva för mycket efter. Men äfver nu, då så mycket händt, som bevisar omöjligheten af kejsardömets fortfaro, tror jag icke, att ni till fullo uppskattat huru stark den dynastifiendtliga känslan här har blifvit. Under intet skifte af det nyare Frankrikes historia har landets opinion varit så enhällig och så mägtig som nu. Sinnesstämningen före Julidagarne år 1830 kan dermed icke jemföras. Män, som verksamt deltogo i den revolutionen, försäkra, att hon icke skulle haft den ringaste utsigt till framgång, om dåvarande regering anat det intryck, som dess olycksdigra ordonnanser skulle framkalla. Rörelsen af år 1830 var ganska begränsad i jemförelse med den, som nu genomströmmar landet, och om ni vill läsa först Journal des Debats ryktbara artikel, som slutade med orden: ,,olyckliga Frankrike, olycklige konung! och derefter någon af de ledande artiklarne i Rappel eller andra af vår tids Pariser-oppositionsblad, kan ni redan deraf finna, huru mycket bättre Carl X:s ställning var än den utmattade Cxesars, som ännu inbillar sig kunna lita på hären och med hvars namn man nu öppet och allmänt förenar epiteter, som för några år sedan endast Victor Hugo vågade bruka. Om ni jemför ställningen år 1848 med den af år 1869, skall ni komma till samma slutsats. Säkert är, att den nuvarande ej skall kunna hålla sig uppe några månader till. Den ena eller den andra sidan måste besegras: antingen måste kejsardömet uppgå och försvinna i en verkligt konstitutionel monarki, eller ock måste allmänna meningen med våldsmedel undertryckas. De två kunna icke förefinnas bredvid hvarandra. Tillståndet är betänkligare än de ana, som betrakta det på afstånd. Statschefens vacklande helsotillständ har gjort honom beroende af sin herrsklystna maka, som nu verkligheten står vid statsrodret och inbillar sig, itt hon en gång skall firas som en andra Maria Theresia. Kejsarinnan är en ganska inskränkt person, men begåfvad med mycken ihärdighet, och hon förblandar envishet med karaktersstyrka. Förnämsta målet för hennes sednaste ansträngningar har varit att aflägsna alla hennes makes gamla vänner och kamrater. Hon har alltid hatat dem ljupt och har aldrig förlåtit dem det försök de illa som en man gjorde att hindra hennes giftermål med Louis Napoleon. Men under åratal har hon lyckats dölja sina känslor, och ända till det ögonblick, då omständigheterna gäfvo henne första rolen inom regeringen, bemötte hon vänligt dem alla. Det första bruk hon gjort af sitt välde öfver mannen har varit att aflägsna general Fleury. Sannt är, att det argument hon begagnar för att undanskaffa kejsarens enskilda vänner och solidariske anhängare är ganska starkt och talande: de äro moraliskt ovärdiga varelser. Detta framhåller hon oupphörligt, och det finns ingen, som försvarar dem hon fördömer. Men hvilka vill hon sätta i deras ställe? Personer, som i politisk mening äro ännu värre. General Fleury och hans ikar ega dock så mycken insigt, att de förstå den ulmänna opinionens magt; deras bevekelsegrunder iro de sämsta i verlden, det är sannt; de hafva genom statsstrecket uppstigit ur sitt intet och af fruktan att förlora sina inkomster och hedersplatser vore de färdiga att bevilja opinionen allt och inviga en sera af verklig frihet i Frankrike. Kejsarinnans begrepp gå deremot i en alldeles motsatt riktning. Först och främst betraktar hon som en ,förnedring hvarje steg en suverän tager, för att känna sig ett med sitt folk; sasthet (af det Guizotska slaget) anser hon för en kardinaldygd. För det andra är hon i hög grad bigott och anser för sitt lifs uppgift att lägga det papistiska oket på Frankrikes skuldror. I dessa bemödanden har hon städse rönt motstånd från ,,omgifningen, isynnerhet från general Fleury. Denne var utsedd till ges andt i Florens; men innan kejsarinnan anträdde sin utländska resa, hade hon lyckats korsa den planen. Hr de Malaret kommer att bibehålla sin post derstädes, och Fleury skickas mot sin vilja ill Petersburg. ENGLAND. Lord Derbys krafter äro alltjemt i aftagande, och man väntar dagligen, att den gamle talangfulle chefen för torypartiet skall afsomna. Alla ihans närmaste anförvandter befinna sig å slottet Knowsley vid Liverpool, der han ligger sjuk. TURKIET. Den 16 dennes gafs till franska kejsarinnans ära en stor revy på Beikosslätten vid Konstantinopel. De cirkassiska trupperna väckte isynnerhet hennes uppmärksamhet. Ä