Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 oktober 1869, sida 2

ord har dock väl äfven bort beaktas. ti — Så Hvem är valsförrättare vid riksdagsd mannaval i de fall, der å landsbygden sic det omedelbara valsättet eger rum, eller d inom valkretsar bestående at flera städer? i Denna fråga har blifvit uppställd med an-yledning af ett par tre öfverklagade valför-sir rättningar, hvaraf den ena, i Jönköpings n län, varit omtalad i Handelstidningen, med . anförande af handlingarne i målet. Dåln kon:s befhde i nämnde län ogillade besvären, godkändes dermed valförrättande domarens uppfattning, att den som verkställer rösternas slutliga hopsummering är den verklige valförrättaren, men icke de kommunalordförande, inför hvilka det primära valet förrättas. Samma mening har äfven gjort sig gällande Los landshöfdingeembetet i Falu län, som derför upphäft b riksdagsmannavalet för städerna i Dalarne. — Aftonbladet meddelar detta landsböf-U dingeembetets beslut samt yttrar i saken följande: Vi omtalade för några dagar sedan, att t konungens besallningshafvande i Jönköpings ! län, med anledning af anförda besvär öfver valet i norra och södra Wedbo hära-, ders domsaga, uttalat sig för den åsigt, ; att i valkretsar på landet är domhafvanden valförrättare, äfven då det omedelbara 1 valsättet begagnas. I dag rodogöra vi, under rubriken ,, Riksdagsmannavalen, för ett af konungens befallningshafvande i Kopparbergs län meddeladt utslag, som med afseende på den valkrets, hvilken utgöres af Dalarnes städer, förklarar magistraten i den stad, som har största folkmängden, vara att såsom valtörrättare anse, och vi referera likaledes innehållet af några besvär, hvilka med anledning af valet för ustergötlands mindre städer bringa samma tvistefråga å bane. Det lärer väl sålunda icke vara tvifvel underkastadt, att tvisten i något af dessa fall, eller i alla, blir dragen under högsta domstolens pröfning och att sålunda ett prejudikat vinnes med afseende å den tolkning, som bör för framtiden göra sig gällande vid tillämpning af hithörande grundlagsstadganden. Och önskligt vore att genom ett bestämdt uttalande af högsta domstolen frågan erhölle en väl behöflig lösning; ty vi tro, att man skall i grundlagens ordalydelse förgälves söka något fullt afgörande stöd för den ena eller andra af de tolkningar, som här kanna ifrågakomma. Den olika uppfattning, som gjort sig gällande, vittnar tydligt nog härom, och om än landshöfdingeembetena i två län nu kommit i sina utslag till samma resultat, och till stöd derför äfven kan åberopas den mening, som uttalas i ett konstitutionsutskottets utlåtande vid 1868 års riksdag, så är det likväl ett faktum, att man så pass. allmänt hyllat den motsatta uppfattningen, att både vid valen 1866 och vid valförrättningarne innevarande år utbildat sig en praxis i denna riktning, åtminstone hvad beträffar valkretsar bestående af flere städer. Konstitutionsutskottets ofvannämnda utlätande var föranledt af en motion, i hvilken hr Lars Persson yrkat ett sådant tilllägg till 16 S R. 0, att den nu befintliga tvetydigheten skulle undanrödjas. Han ville nemligen införa ett bestämdt stadgande, att de omedelbara valen skulle inom samma domsaga förrättas liklidigt i alla till valdistriktet hörande kommuner. Utskottet, som afstyrkte all åtgärd i anledning af motionen, tilltrodde sig likväl icke att i utlåtandet uttala något påstående, att grundlagens föreskrift var i detta fall tydlig. Utskottet har, heter det, af ordalydelsen i 18 8 trott sig finna det lagstiftarens mening varit, att det af motionären påyrkade förfaringssättet borde iakttagas. Lagstiftarens mening hade möjligen kunnat vara tydligare uttryckt, säger utskottet vidare, men vidgår på samma gång, vatt begreppet valförrättare icke är i R. O. fullkomligt bestämdt. Utskottet undandrar sig likväl att taga befattning med en grundlagsändring, som skulle ha bestämt nämnde begrepp, genom uttalande af den åsigt, att icke särdeles stor tvekan borde kunna ,ega rum om lagstiftarens mening, att nemligen såsom valförrättare å landet bör ,anses domhafvanden, och i valkrets, som ,utgöres af flere städer, magistraten i den .stad, som eger största folkmängden, och förklarar sig utskottet ha trott det vara lämpligast, att dessa frågor lösas på lagskipningens väg, ,under förhoppning — tillägger utskottet — att denna tager den riktning R. O:s ordalag synas vilja åt densamma anvisa. Man lärer icke gerna, då manåskjuter ifrån sig förslaget om förtydligande af ett lagstadgande, kunna uttryckligare erkänna att detsamma är tvetydigt och lemnar rum för olika tolkningar. Högsta domstolen måste emellertid nu lösa tvisten, men vi befara att dess medlemmar dervid torde nödgas mera låta sig ledas af sina åsigter om hvad lagen borde innehålla, än af hvad den verkligen innehåller, och om än dess beslut blir ett prejudikat, som vederbörande få tillsvidare ställa sig till efterrättelse, så tro vi dock, i strid mot den af 1868 års konstitutionsutskott uttalade åsigt, att grundlagen icke bör sakna ett bestämdt och oförtydbart stadgande rörande en fråga af den vigt som den förevarande. Hennes praktiska betydelse är stor nog för att rättfärdiga den önskan att lagstiftningen må, efter öfvervägande af de skäl, som kunna tala för den ena Q Ttr — — — — — OO — —0 — — — —8 —— —— — 2 — — —— — — — oh — — — — — FA (fa — — — TR — — — AA bL — —— — —— —— —— —A— —82 —— —2 — — — — — — — — — —