Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 oktober 1869, sida 1

fruktar ni? Befinner ni er i någon sv righet? — Ah, madame, omj det vore allt! — Nej, det rör inte mig. — Således er syster? Jag hoppas at ingen har vågat skada henne? — Inte så länge jag lefver, sade Ber nadou, i det han upplyftade sitt hufvuc och för ett ögonblick förlorade sitt skygg: utseende, — Veronique är i säkerhe hemma. Låt mig siiga er hvad jag ha hört, efter herr grefven inte finns till hands Ni vet inte hvad de säga i staden; mer jag hör det ibland, och äfven Verovique då hon går till herr Luchous: och Caylou, kolportören, kom hem till oss i går qväl och han vet hvad som säges öfverallt; de är en del af hans yrke. — Ni har således en vän i honom? — Ja, madame, vi äro gamla vänner Jag har köpt — och gömt — hans böcker, då ingen annan ville göra det; och han kände min far, som hade en liten koja der vårt hus nu s och Caylou samt några andra komma dit ibland. Madame vet kanske att utan er herr fars godhet, skulle vi hafva blifvit ålagda ansvar för att ha hjelpt smucglare? — Jag fruktar att det läg någon sanning deri, Bernadou. — De jagades som vilda djur, madame, och hvad vill ni vi skullo göra? Folk måste lefva. De voro bra illa deran, inuan de ville bli vänner med oss eagoter, det är säkert; men de ha goda Lhjertan dessa smugglare — de ha alltid varit tacksamma, och det var genom att bjelpa dem som min far förtjente så mycket, att jag kunde få lära ett yrke. Madame talar ju inte om det? Jag skulle inte våga säga å