Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 oktober 1869, sida 1

fann sig, emedan Bernadou, cagoten, hade kommit för att emottaga hans befallningar rörande ett arbete. — Jag visste ej att min far hade skickat efter honom, sade Marcelle, som tydligt hörde det uttryck af ovilja, som mannens röst förrådde, då han fann sig nö sakad att anmäla en cagot, — ni träffar grefven på terrassen. — Besvära inte herr grefven med att komma hit, herr Achille. yttrade Bernadon med sin låga, milda röst. — Jag ser att det är för mörkt att börja någonting i qväll, och madame de Få vill kanske säga mig, om jag riktigt förstår hvad som skall göras. — Ni kan gå, Achille, sade Marcelle. — Jag skall sjelf tillkalla min far, om det behöfs. Hvad vill pappa utt ni skall göra nu, min vän? Jag hoppas att intet af edra vackra arbeten har blifvit skadadt? Endast den, för hvilken vänliga ord äro nästan okända, kan fatta den innerliga tacksamhet, som glänste i Bernadous ögon, då han tyst upplyftade dem mot Marcclle; nästan utstött öfverallt, hade han alltid mött vänliga ord och blickar i slottet Lestrelle. Han ville hafva kysst heunes klädningsfåll, om han endast bade vågat. — Nej, nådig grefvinna, jag tackar er; ingenting har händt så vidt jag vet; och derefter tillade han med en skygg blick omkring sig, — jag måste be om u att jag har kommit hit; jag har inte blifvit efterskickad, men det är vissa saker som herr grefven måste höra; det finns väl ingen som lyssnar här? — Nej, min stackars Bernadou; hrem