Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 oktober 1869, sida 2

samhet, vida mera smickrande än ord. Ilon hade äfven hört om Plutarch och om Gavarnies funderingar rörande den okände läsaren, och de hade skrattat tillsammans öfver Catherines fiffiga åtgärd. Gavarnie hade blifvit öfvertygad om att Marcelle var denna läsare, och denna öfvertygelse gaf henne ett nytt intresse i hans ögon. Ehuru, som herr de Lestrelle hade sagt, bon ej egde någon inbillningskralt, hade hon en stor fond af denna romantik, som, olik inbillningskraften, föraktar att försköna verkligheten, men skapar sina egna ämnen. Marcelle bedömde sina egna visioner med det lugna och nyktra förstånd, som alltid vakade under hennes vilda fantasier, erkände omöjligheten att förverkliga dem och likväl vände sig bort från allt lägre. Hitintills ,,hade non andats med söga hopp och fruktan, nen nu började hon se verlden vidgas för sin Syn. Under denna angenäma sammanvaro, som bannlyste hvarje tvång, tänkte Gavarnie knappt på den klyfta, som den unga stiftsfrökens ädla börd öppnade meljan honom och henne, så att, då madame de S:t Xist antydde törtroligheten mellan Marcelle och en ung man, tystades hon senom påminnelsen om hans plebejiska vörd. Gavarnies motvilja för konstlade utmärkelser skulle hafva ökats, om han nade vetat detta, ehuru han endast tänkte vå Marcelle såsom sin bäste väns systerlotter och således dyrbar för honom, och van sade till sig sjelf att hon omöjligt unde samtycka att gifta sig med herr le S:t Xist. Stundom tillade han för sig jelf, att det skulle ligga något hänförande ti att vinna en sådan qvinnas kärlek,