minska broderns rikedom enligt en svärdotters bestämmelse, var outhärdeligt. — Nej, var hennes korta svar i en ton, som ej tillät någon motsägelse. Madame de Lestrelle blickade otåligt mot sin make med en liten uttrycksfull åtbörd. — bår jag ännu en dag? Derefter skall jag svara dig, älskade tar, sade Marcelle med en så bönfallande blick, att han ej kunde vägra, ehuru han förstod och sympatiserade med markisinnans öppet visade missnöje, då hon steg upp och tog afsked på ett sätt, som hotade med en brytning, och tillbakavisade madame de Lestrelles behagfulla förmedlingsförsök. Kap. 11. Fader och dotter. Den branta klippgrund, på hvilken ruinerna efter det gamla slottet Lestrelle stodo, reste sig emellan Ibarraye och den lilla sjön, utefter hvars strand Gavarnie hade gått tillsammans med Veronique Chrestiaa. Nedanför låg det nya slottet med sitt dubbla torn på hvardera sidan, dess vidsträckta uthus och det stora dufslaget, hvilket var ett af adelns privilegier alt få ega. Den, som besteg kullen, kunde Åse ned i de skuggrika trädgårdarne, som -I gränsade intill en skogspark, der vägar hade blifvit uthuggna så slingrande och I korsande hvarandra, att de bildade en labyrint, samt terrassen, som kantades af vaser med blommande reseda och nejlikor. Herr de Lestrelle hade fyllt dessa vaser ssålunda när han första gången förde sin unga brud till slottet, ty nejlika var hennes ilsklingsfärg och reseda hennes älsk