från rosorna, sökande efter honung, samt sväfvade hit och dit under ett otåligt surrande, till dess det slog ned på en kuopp, hvars blad änna voro blott till hälften ppnade. Då biet åter höjde sig i luften, öppnade blomman sig plötsligt och visade de guldgula ståndarne i sitt inre, Let tanksullt smäleende slög öfver Gavarnies ansigte, och han bl ickade ned mot trid. gårdarne. Af denna lilla tilldragelse med rosen och biet gjorde han en liknelse, som behagade honom mycket. De sista veckorna hade erbjudit så mycket af spännande intresse, att han, i stillet för att längta tillbaka till Amer endast ihågkom att han fransu och förutsåg med stolt glädje en ny tid för sitt sosterland, hvilket äldre och visare män — såsom till exempel Mathieu de Montmorenci — äfven gjorde, utan att se den afgrund, vid hvars rand de stodo, ty antingen misstogo de sig angående tidens tecken, eller talade de med obegriplig enfald om do oskadliga lägre klassernas tålamod och tröghet. Likt alla andra städer i Frankrike sade Ibarraye alltid: Låt oss se hvad de tänka i Paris, innan det fattado en egen mening. Det hade nu antagit hufvudstadens åsigter, och Gavarnie stod der högt i gunst, såsom varande nästan en amerikanare, en medlem af ett folk, som hade tilltvingat sig frihet från tronen och från aristokraterna, hvilka betraktade folket såsom skapadt endast för att tjena dem. Inom klubben, som den lilla staden redan egde, lyssnade man till honom, och med sin lifliga, ungdomliga hänförelse begagnade han tillfället att uppmana det hitintills förfiade folket att påyrka sina rittigheter. Sjelfra