hvars doft blandades med thimjan och andra starkt luktande plantor. Utt bokträd hade vuxit upp i midten af den fordna borggården och utbredde sina solfjäderlika grenar samt bildade ett nätverk af ljus och skugga på marken. Rundt omkring växte vilda, hvita törnrosor, hvilka än sträckte sig utefter marken, än trängde sig fram mellan lemningar af stenläggningen, eller klättrade uppför stenhoparne och de gamla vallarne, hvarvid deras friska snöhvithet och grönska bjert afstucko mot deras förbrända och väderbitna stöd. Gavarnie satt under det gamla tornet och lät sina tankar sväfva bort från de politiska förhållandena, ehuru de började blifva af fängslande intresse, samt blickade stundom ned mot slottet och stundom på rosorna omkring sig. Strömmen glittrade i dalen nedanför, och sorlet af dess vågor nådde hans öra. Ibarraye låg på något afstånd, och utom dess murar resto sig den lilla kyrkan, der Gavarnie hade bevittnat scenen med cagotflickan. Svalorna kretsade öfver hans hufvud, kastade flyktiga skuggor på marken och qvittrade om fjerran länder; pinglet af getters klockor hördes på afstånd och blandades med syrsornas oupphörliga skri. Alia dessa ljud harmonierade med sommaraftonens lugn, den djupblå himlen, de krusiga, silfverhvita molnstrimmorna och det svaga vinddraget, hvilket sakta gungade en knippa blåklockor, som hängde ned från det gamla tornet, under hvilket Gavarnie satt, samt prasslade bland löfverket i skogen nedanför. En ödla kom fram ur en remna och solade sig med vaksamma, koketta rörelser på en varm sten, färdig att kila bort ifall han skulle röra sig, och ett bi kom