Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 oktober 1869, sida 2

— IRad hardet ace göra med saken? frågade madame de S:t Xist med djupt förakt. — Dottern af en ädel familj skall alltid uppföra sig med behörig klokhe — Hitintills har intet bindande I afgifvits å någondera sidan; vi ha beredt Marcelle och er son tillfälle att göra bekantskap, och jag öfvererensstämmer med er, att det är tid att hon bestämmer sig, då han gör oss den äran att öppet bebära bennes hand. Men — Törsåt mig, markisinna — jag måste ännu fråga er, och ni skall fö a denna fråg af en far, som har blott ett enda barn, tror ni verkligen att Marcelle skall bli lycklig! En smärtsam ryckning sammandrog madame de S:t Xists anletsdrag. Hennes son var hennes afgud, men alltsedan sin barndom bade han endast beredt henne smärta. Grefve, svarade hon låugsamt, -— min son skall aldrig glömma hvad han är skyldig den qvinna, som han har gifvit sitt namn Detta svar var allt hvad hennes stränga hederskänsla kunde tillåta henne yttra. Hon kunde uppoffra hvar och en samt Ut för sin son, men hon kunde ej förmå sig till att bedraga. Herr de Lestrelles tankfulla blick visade, att detta var icke allt hvad han hade hoppats; förslaget, som alltid föreföll honom så önskvärd på afstånd, förlorade något af sitt behag då han såg det närmare, och lik ä snart det föreföll tvifvelaklig åter alla dess fördelar för honom; den gamla vänskapen, Marcelles blifvaude svärmoders fläckfria namn, den höga rangen, hvilken då skattades som någonting himla